Redan när jag läste utdraget från John Hiltons Monster i garderoben i DN kultur blev jag intresserad och ville genast läsa mer. Och när jag slutligen fick boken blev jag inte besvi-ken. Ämnet är i sig intressant, och det blir inte sämre av att språket håller en analytisk nivå utan att bli för abstrakt.
Varför jag dröjer mig fast vid språket så mycket beror på att det är en konst att behärska skrivande av sakprosa som förutom ämne- också språkmässigt lämnar en läsare berörd. För att skriva sakprosa måste man hålla sig till fakta, historiska beskrivningar och sakförhållanden ska redovisas utan att verkligheten får stryka på foten för fantasin. Samtidigt gäller det att läsaren inte somnar av leda. Därför blir ens språkbruk – ordval, hur meningar byggs upp, språkets flyt – viktigt för att texten inte ska lämna läsaren med en känsla av ”jaha, detta var ju sakligt” – och inget mer. Hilton lyckas hålla en hög språklig ton utan att prettofiera språket bara för sakens skull.
Boken är gränsöverskridande, den rör sig mellan att vara biografisk och filmvetenskaplig. Kanske är det därför innehållet stundtals känns ganska spretig – när det biografiska och filmvetenskapliga ska kopplas ihop med samtidshistorien är det väldigt mycket som ska få plats.
Norman, Norma och Anthony Perkins
Huvudpersonen i boken är Anthony Perkins, mannen som spelar Norman Bates i Alfred Hithcooks film Psycho. Hithcook var väl insatt i både Freuds psykoanalytiska teorier och intresserad av sexualitet som inte passade in i normen, vilket visade sig i hur han gestaltade Norman Bates. Norman är en bög och en mördare i det fördolda som lever med sin överbeskyddande och hysteriska mamma Norma, som under hela hans uppväxt tutar i honom att alla kvinnor utom hon själv är smutsiga. Hora och Madonna-komplexet finns i relationen mellan mor och son. Men det intressanta är: samtidigt som Norman ser sin mamma som älskad (Madonna) och andra kvinnor som älskarinnor (horor), finns också en underton där Norma å andra sidan stundtals också ses som älskarinnan.
Psycho gjordes i en tid då jakten på kommunister och homosexuella verkställdes av Joseph McCarthy som propagerade för att homosexualitet och kommunism var olika sidor av samma mynt. Han gick ut med att bögar och kommunister umgicks i subkulturer där avvikande normer och böcker fanns. Skrämselpropagandan spred sig till allmänheten – vemsomhelst – din vän eller granne, kunde vara bög eller kommunist, utan att det syntes utanpå. Hitchcook fångade upp det här och använde i Psycho.
Hilton ser sambandet mellan populärkulturen och mediers förklaring kring den perversa mördarens behov av att mörda. Han skriver: ”Gärningsmannen antas känna skam över att han är pervers och därför han projicerat den på sitt offer. Genom att mörda försöker han utplåna sig själv och sin sexuella avvikelse.” Som Hilton också skriver kopplas någon som har samkönat begär eller utmanar genuskategorier med ett perverst begär som dröjer sig kvar i berättelserna – både i populärkulturen och medierna. Slutsatsen blir, som han skriver, att det antas krävas en speciell sorts ondska för att en heterosexuell mördare ska bryta genom och bli en pervers gärningsman.
Jag läste en recensent som skrev att Monster i garderoben inte är lika aktuell som författarens debut Tears for queers. Jag vet inte om jag vill gradera på det sättet, till syvende och sist handlar det om förtryck av människor som avviker från den vedertagna normen. I ljuset av detta blir Hiltons bok förvisso viktig som ett historiskt tidsdokument, men också betydelsefull för att var tid gör sina perversa avvikare som på något sätt ska straffas. Vår tid är inget undantag från den regeln. I dag har vi inom populärkulturen filmer som När lammen tystnar där den perversa mördaren är transperson, där att vara trans gestaltas som en del av personens vaneföreställningar. Och när medier rapporterar om transpersoners transition är det inte sällan på ett sätt som handlar om hur de visar upp ”sitt nya kön” (som om det rör sig om ett könsbyte och inte transition). På många sätt har vi inte kommit så långt som vi ibland kan tyckas tro – Monster i garderoben är aktuell så länge vi inte förmår gå före vår egen tid.
