Det är fredag, en av mars soliga, hoppfulla dagar och vi har samlats på Stockholms universitet för att lyssna på en av nittiotalets feministikoner från USA, Susan Faludi. För många var hennes Pulitzer-vinnande bok Backlash: The Undeclared War Against American Women från 1991 grundläggande för att beskriva den våg av antifeminism som skakade både USA och Sverige. Hon är nu aktuell med en skönlitterär roman, In the Darkroom, nyligen utkommen på svenska (Mörkrummet) där hon genom att berätta om sin pappas transition till kvinna också diskuterar identitet, nation och den nationalistiska rörelsen. Jag tittar mig omkring i rummet som mestadels består av kvinnor i blandade åldrar. En mix av studenter och feminister från en äldre generation, som säkert läste Backlash när den först kom, tänker jag. Jag är en av de få ickevita i den stora universitetsaulan.
Faludi inleder med att berätta att Sverige alltid har varit viktigt för henne, sedan hon kom hit 1993 första gången.
– Tro mig, hur det än ser ut här, så är det mycket värre i USA.
Publiken skrattar. Kanske är det skönt att tänka på fascismen som starkare i andra länder.
– Vi går in i en natt som kommer att bli mörkare innan den blir bättre, fortsätter hon.
Personligt och politisk om kön och nationell identitet
Sedan börjar hon prata om boken, anledningen till att hon skall föreläsa för oss i dag. Berättar att det känns märkligt att prata om ett pappa-dotter drama, i ”dessa tider”, och vi förstår alla att hon menar Trumptiderna vi lever i. Ändå menar hon att boken visst är politisk relevant, eftersom den bearbetar identitet, genus, nationalism, ständigt relevanta frågor som återaktualiserats i och med de högerextrema rörelser som växer sig allt starkare. Vi har fått se vreden som kan utlösas när nationalistisk identitet släpps lös, säger hon och pekar åter på Donald Trump, innan hon börjar förklara hur boken uppstod.
Jag satt hemma och läste kommentarer från min förra bok om maskulinitet när jag fick ett mejl från min pappa. ”Jag vill sluta försöka vara en machoman, en man som jag egentligen aldrig har varit.” Och därför hade han flugit till Thailand, för att göra en könskorrigering, Steve, 76 år, var nu Stefanie. Vid tiden Faludi fick mejlet var hon och hennes pappa nästan främlingar, och hördes sällan.
– När jag växte upp var han macho, patriarkal, auktoritär, våldsam, förklarar hon, vilket också gjorde mig till feminist.
– Men hon bad mig skriva hennes historia, fortsätter Faludi. Så jag drog till Ungern där hon bodde, landet hon fötts i och efter kommunismens fall flyttat tillbaka till och där försökte vi lära känna varandra på nytt.
– Den minsta delen av den resan var att acceptera min pappa som kvinna. Pappa, ja, för det är så hon ville bli kallad även som kvinna. Det som var mycket tuffare var att möta alla spöken från historien.
Pappans transition gjorde att hon även började gå igenom en större identitetskris, vilket fick Faludi att fundera på vad identitet är. Det vi väljer, eller det vi inte kan fly ifrån? Pappan hade överlevt fascismen och förintelsen genom att som ung låtsas vara kristen. Efter kriget hade hon testat en mängd olika identiteter: att vara filmregissör, en all american dad, en kommersiell fotograf. Nu var hon tillbaka i det land som hon flytt ifrån, och i vilket många av familjens medlemmar mördats för att de var judar. Faludi förstår sin pappa som en slags symbol för hela nittonhundratalets identitetskris, en person som rört sig mellan så många olika nationella och kulturella identiteter och våld och förtryck.
– Pappa förklarade att att hon överlevt fascismen genom att spela rollspel. Visade man rädsla var man nära gaskammaren. På samma vis hade hon också spelat man i alla dessa år.
Faludi rör sig mellan rollen som politisk analytiker och författare när hon pratar. Blandar politiska poänger med högläsning av romanen, som framstår som både rolig och vackert skriven när hon läser den med sin lugna och självsäkra röst.
Efter att hon har pratat i en timme är det frågestund, och en rad akademiker går upp på scenen för att ställa frågor från respektive fält.
Någon frågar hur mycket memoaren handlar om hennes pappa och hur mycket det egentligen är en sorgememoar över henne själv och hennes egen historia.
– Det är en far och dotter-historia, förklarar Faludi, om en dotter som försöker förstå en mystisk och frånvarande far. Det var extremt utmanande för mig att skriva, eftersom jag var tvungen att sluta identifiera mig som en objektiv journalist och erkänna min närvaro i berättelse. Jämfört med mina andra böcker är det här på ett helt annat sätt en personlig berättelse. Samtidigt så kämpar och diskuterar alla min böcker genus och vilken skada genusnormer gör i människors liv. Så på det sätter är det en specifik del av samma berättelse.
Frågor som bara nästan ställdes
En annan forskare vill fokusera på Faludis analys av relationen mellan transaktivism och radikalfeminism.
– Många feminister är för trans och många trans är för feminismen, svarar Faludi. Jag och transfeminismen håller med om att genus är flytande. Sedan väcks massa andra strategiska frågor i den feministiska rörelsen: Hur organiserar man en grupp som vill ta bort kön men utgår ifrån könsidentitet? Vad betyder trans – att man byter från ett kön till ett annat – på vilket sätt radikaliserar det någonting eller är det transcendens det syftar på, där kön ifrågasätts? Där tror jag att radikal transkamp och radikalfeminism möts.
Vad har du för optimistiska saker att säga om den politiska situationen? frågar en annan forskare, och salen börjar skratta igen, eftersom hoppfullhet känns långt borta.
– Den sak som är uppmuntrande i USA är att protesterna som började efter Trump har fortsatt. Jag var rädd de skulle vara en engångsgrej, men det har blivit massivt och på alla nivåer, och på så många olika platser, inte bara i huvudstäderna.
I Ungern, med sin pappa, mötte Faludi den växande ungerska nationalistiska rörelsen, och upplevde även nationalism från sin egen far. Faludi förstår nationalism som en fantasiidentitet, en projicering som förlägger allt det dåliga och onda hos den andra.
Jag frågar henne vad vi som utsätts för rasism, som inte kan använda nationen som en projicering för våra problem, använder för projiceringar istället men hon förstår inte frågan, säger hon. Jag ber henne istället att utveckla rasismens roll i nationalismen, ett ämne som inte kommit upp särskilt mycket under föreläsningen. Jag har genom att läsa olika intervjuer förstått att hon är skeptiskt till ”identitetspolitik”, vilket jag antar att antirasism ofta kategoriseras som, och att hon vill prata mer om klass för att bemöta Trump politik och förändra hans väljares ideologi. I DN kultur kan man till exempel läsa om att hon ser ”identitetspolitik” som fel väg att gå och ställer den i motsättning till klasskamp.
”Faludi ser det som fel väg att gå, i en tid då till och med republikanerna omfamnar en identitetspolitik för vita män. Men hon tycker att debatten om rättvisefrågor i medier och på universitet bör breddas till att prata mer om klass.”
Vilken roll har makt och rasism i relation till nationalistiska rörelser? frågar jag.
– Rasism är centralt för nationalistisk identitet, svarar hon. Hellre än självreflektion, att titta på sig själv och sin historia, så projicerar man allt som man kämpar med på de andra. Det blir en slags fantasiidentiet, där Trump-supportrar kan skylla alla sina problem på migranter, trots att migrationen till USA till och med har minskat, sedan tidigare. Därmed är identitet i sig förödande, när det blir en grund för att agera ansvarslöst inför sitt eget liv.
Så avslutas hennes föreläsning och boksigneringen börjar. Men många frågor lämnas obesvarade. Kanske framförallt de som kom upp, om hennes förståelse av transkamp och antirasism och varför den eventuellt skulle vara en motsättning till klasskamp.
