Kvinnohistoriska Museets i Umeå inleder sommaren 2019 med två intressanta utställningar som båda berör kvinnors arbete utifrån två olika perspektiv. Petra Hultmans Arbete hemma berör husmoderns arbete i hemmet och Kristina Müntzings utställning Kod behandlar verkligheten för textilindustrins kvinnliga arbetare i tidigt 1900-tal.

Båda utställningarna bär fram värdefulla berättelser från en kvinnligt kodad svunnen verklighet samtidigt som båda utställningarna väcker tankar om vår nutid. Detta kanske särskilt den av Petra Hultman, nyligen utexaminerad från Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Arbete hemma fokuserar på 40-60-tal och husmorsidealet som växte fram med kraft dessa årtionden och som syns ha fått ny näring i dag som en roll som både älskas och hatas av feminister i alla läger.

Råd till befolkningen

En monumental videoinstallation med ljusboxar dominerar i utställningsrummet där kvinnors hemarbete i utbildningsfilmer från 40-60-tal visas. I utställningen syns också 17 uppslag ur Husmorslexikon 1949-1964 med goda råd och rättesnören om allt från ”Arbetsglädje” (i hemmet…) till kvinnofrid, barnavård, fläckborttagning och i ett utsnitt står att läsa om hemarbetets fördelning vilket inte enbart skulle vila på husmodern. Vikten av att visa husmor uppskattning betonas om än husmodern inte får bli vare sig maktlysten eller martyr:

”Hon bär kanske på någon hemlig ärelystnad som inte är motiverad av hennes begåvning. Hon trivs måhända faktiskt ganska väl med det dagliga men är gripen av begäret att känna sig som martyr och måste därför beklaga sig.”

I ett stycke om ”Äktenskapligt samliv” slås också fast:

”Tidiga äktenskap är önskvärda på grund av sociologiska och befolkningspolitiska motiv, och det kan även tas i betraktande att sexualdriften oftast är som starkast under åren strax före och efter 20”.

Med dessa bestämda anvisningar vägleds tidens husmoder in i det viktiga hemarbetet och ingenstans förväntas denna husmoder vara av annat än kvinnligt kön. Det föreslås också äktenskapsskolor och det påbjuds att kvinnan skall ha en utbildning före hon ingår äktenskap så att hon inte blir en ”slavinna”. Men råden slutar förstås inte där, husmodern får också konkreta råd i klädsel utifrån sin figur, klädvård och ja, allt som rör hemmets och familjens omvårdnad där ingen detalj är för liten för att kategoriseras och ordnas in i cykler och scheman som inryms i uppslagverkets många band.

Hultman lyckas på ett kärleksfullt och med en dos förundran skildra både belysande och upplysande vilka förväntningar och tvång på inordning tidigare kvinnogenerationer hade att brottas med. Fjärran flyger föreställningen om hemmafrun som går i nylonmorgonrock hela dagen, röker och flörtar med hantverkare som kommer förbi. Kanhända är det också det oskicket författarna till uppslagsverken vill få bukt med?

Ur Kod, av Kristina Müntzing.

Eget språk

I Kristina Müntzings utställning Kod förflyttar vi oss till en annan sfär och får ta del av den kvinnliga industriarbetarens situation i ett tidigt 1900-tal i England och Sverige. Kristina Müntzing har gjort ett gediget forskningsarbete och plöjt arkiv, samlingar och bilder i mängder för att försöka finna och utveckla de gömda berättelserna som riskerar att ”vittra” bort. Hon har funnit vävandets egen lyrik och valt material som textil, papper och plåt som möjligheter att förmedla de upplevelser och tillstånd hon mött i sin forskning.

Framförallt har Müntzing valt att utgå från det hemliga språk ”Mee Mawing” som växte fram mellan fabriksarbetarna för att kunna kommunicera med varandra i den högljudda industrimiljön. Språket, som innehöll både stora gester och höga ljud, utvecklades i början av 1900-talet i Lancashires bomullsindustrier. Vi får ana kvinnornas hårda slit i den oerhört ohälsosamma miljön, lära oss om sjukdomarna som tilläts flöda utan annan åtgärd än att de utslitna arbetarna ersattes av nya. Men vi får också ana kampglöd och gemenskap.

Likhet med verkligheten

Titlarna på verken refererar alla till ”The language of cotton”, vilket var det språk som användes för att benämna de karakteristiska delarna i bomullsindustrin. Verket ”Sparkies” handlar om en lek med de stålskodda träskor som gnistar när en slår dem mot stengolvet och skapade gnistor och verket ”Reacher in” vill visa på det olycksfyllda arbete som de minsta och smidigaste fick göra – ofta barn som fick pila in mellan de mekaniska vävstolarna och rätta till i trådarna.

”Brown lounge” är ett av de starkaste verken, som med sin likhet med en verklig sjuk lunga vänd ut och in syftar på den lungsjukdom som uppkom av de höga halter av bomullsdamm som arbetarna utsattes för. I utställningen finns också två videoverk där Müntzing lyckats särskilt väl att koreografera danser och performance som skall gestalta utsnitt av tillvaron för arbetaren och dennes kroppsminnen där ljud och rörelser är signifikanta för miljön som ämnar återskapas.

De förmedlar känslan av monotonins urholkning och samtidigt finns där känslan av samstämmighet, samband och arbetsgemenskap. En utställning som inte bara berättar om en svunnen tid utan också oundvikligen för tankarna till dagens klädindustri. Hur den förflyttats till länder med undermålig kontroll av arbetsmiljö och med grovt underbetalda arbetare.