Finns det en bättre tid att ställa till med dansföreställningen Figuren än startdagen för Malmö gallerivecka? Jag går in i ett glest fullsatt premiärrum och blir lika medryckt som betryckt av tio dansare som agerar språkrör åt tio tonårstjejers reflektioner, frustrationer och vittnesmål kring vad det innebär att existera i en kropp vars värde bedöms efter attraktivitet.

Föreställningen kan ses som toppen av ett isberg, vilande på en grupp 14-18-åriga flickors samtal kring Naomi Wolfs debattbok Skönhetsmyten (1990) – manuset är en kulspruta av citat som måste absorberas bums om man som sittdansande publik ska hänga med. Först efteråt hinner jag undra vilka stycken ur Skönhetsmyten flickorna diskuterade.

Varifrån kommer reflektionerna om att hellre komma sent till skolan än osminkad, de kloka tankarna om dickpicsens estetiska obegriplighet och skönhetsidealens ofrånkomlighet? Pratade de om kapitlet där Wolf fastslår att stilen med rippade byxor härrör ur BDSM och att lila läppar är att se sexuellt misshandlad ut? Kommenterades Wolfs idé om att sex framställs som våldtäkt och att cirka hälften av alla kvinnor våldtäktsfantiserar?

Jag nickar åt mycket, men hade undrat kring Wolfs påståenden om att mina lila läppar är symptom på en indoktrinerad lust att skylta med en käftsmäll om jag hade varit med i samtalen. Såväl föreställningen som boken den bygger på är lika polemisk som poetisk, underhållande och upplysande – men jag saknar WTF-kritik. Eggande systerskapskänslor råder det dock ingen brist på; ”alla ska kunna vara med, det är en social dans”, tjoar koreograf Maria Naidu.

Alla. Bland Figurens tio mäktigt skumpande dansare finns såväl hon själv som regissören Helena Röhr och producenten Lisa Mårtensson, och att döma av de spridda dunsarna i den glesa publiken smittar den; koreografin, bestående av enkla men uttrycksfulla rörelser som upprepas genom hela föreställningen, sprids. De tungt svajande knäna osar pondus, de bredbenta knäsparkarna påminner om power-poser kvinnor tipsas om för att bli säkrare. Påverkas vår tro på vad vi säger när vi dansar så?

Plötsligt byts ös mot is i en blixtbelyst minut för frozen fright; en tonårstjej lånar dansaren Lisa Quarteys röst för att vittna om nejen som följdes av ett motvilligt ja, och övergreppet som följde. Konsumtionen av kvinnokroppen blir föreställningens (anti)klimax, varpå discomusiken dundrar igång igen. Apropå konsumtion: dansarna gör sina (hip)hoppsasteg iförda bylsiga tunikor i rött, orange, gult och rosa. Snabbmatsrestauranger nyttjar rött, orange och gult då det ökar aptiten, medan rosa osar sött och kött. Har kostymörerna matchat den kaxiga dansen med dessa färger för att reclaima figuren och signalera att kvinnor är sött kött och blod och kraftfullt egensinniga ändå?

Skönheten må vara konstruerad; en dynamisk myt av ansiktsdrag, form, utstrålning med mera vi gemensamt trasslar fram, men känslan av skönhet är, enligt Wolf, en förutsättning för att älska. Det är svårt att göra något skönt om man känner sig oskön i sin fysiska existens – då kompenserar man kanske andligt. En opinionsundersökning av Research co. visar att 40 procent av kvinnor i Kanada tror på spöken jämfört med 25 procent av männen. Globalt tror fler kvinnor än män på clairvoyance, astrologi och andar – Wolf säger sig ha mött Jesus. När kvinnors kroppar tuktas, fruktas, vaktas, föraktas, slaktas etcetera lockas väl vissa till själar och chakran, auror och astraljag – med en tillflykt till ett högre jag som är onåbart för dömande blickar blir det lättare att mäkta med fysisk utsatthet.

Flera röster i Figuren utgår liksom Skönhetsmyten ifrån att kvinnor indoktrineras till fåfänga – en osund nivå av självompysslande som stjäl tid och kraft och därmed makt. Som kontrast kan man lyfta Warren Farrells Myten om manlig makt: varför män är det disponibla könet (1993) och resonera kring livets mening. Farrell menar att män ses som human doings istället för human beings, success objects snarare än sex objects. Kvinnor värderas utifrån sitt varande, vilket leder till ett fokus på kropp och känsla, medan män värderas utifrån görande, med fokus på prestation och planering som följd. En aspekt av skönhetsmyten är att man pressas till att viga mer tid åt personen i spegeln. Det man investerar tid i tenderar man att värdera mer.

Män däremot sporras att inte öda tid på varat; ofta ses det som manligt att slarva med (själv)omhändertagandet och förlora sig i göromål. Yale-professorn Timothy Snyder manar oss att dö för det vi tror på i sin globalt hyllade bok Om tyranni (2017), Martin Luther King anser som bekant att ”if a man has not discovered something that he will die for, he isn’t fit to live”. Prestation före jag, ändamål före liv. Liten tanke: de flesta mord och självmord (3/4) begås av män och pojkar. Kapitalismen snurrar inte av njutning, utan av miljarder ekorrhjul.

Världen vore kanske skönare om vi vore mindre beredda att dö för sysslors skull, och mer intresserade av det sköna, till exempel att analysera Skönhetsmyten och dödsdansen den triggar.

*En problematisk aspekt värd att belysa är att författaren till Skönhetsmyten anklagas för omfattande förvrängning av statistik, särskilt kring ätstörningar, där 18 av 23 påståenden var felaktiga enligt en granskning av Casper Shoemaker publicerad i The journal of treatment and prevention (2004). Naomi Wolf påstod bland annat att anorexia dödar över 150 000 amerikaner per år, en siffra hon uppges ha fått efter att ha blandat ihop antalet drabbade med antalet avlidna när hon läste ut nyhetsutskick från American anorexia and bulimia association (AABA). Den allmänt accepterade siffran i mitten av nittiotalet låg runt 60. Wolf har medgett grava faktafel i flera av sina böcker och därtill tvingats dra in sin senaste bok Outrages (2019).