Den 11 november deltog jag i en tyst demonstration i staden Tuzla, i Bosnien. Tillsammans med en grupp serbiska kvinnor åkte vi i en liten minibuss den fyra timmar långa vägen mellan Belgrad och Tuzla. Women in black från Serbien tog tidigt avstånd från de brott som begicks i namn av det serbiska folket. Nu måste de visa för sina bosniska medsystrar att de menar allvar.

Äldre kvinnor och män går i täten på marschen, i tystnad, bärande meterlånga tygbitar. I varje tygbit ett namn, Mustafa Ibramovic, 1921, Sebrenica 1995, Fatima Sladic, 1975, Sebrenica 1995, Ahmed Bajtar, 1953, Sebrenica 1995.

Bajtar är född samma år som jag, 1953. Många av vår generation finns med i listan bland de döda och försvunna från Sebrenica. De som demonstrerar är släktingar, överlevande och de som deporterades från Sebrenica till Tuzla. FN:s holländska bataljon, som skulle skydda den civila befolkningen, misslyckades och valde att dra sig tillbaka till säkerheten. (Det är bland annat detta som den bosniska konstnären Maja Bajevic använder på ett mycket elegant och kraftfullt satt. Hon presenterar fem kvinnor från Sebrenica som poserar klädda och agerande som i Frans Hals målning från 1700-talet i en video. Titeln The observers syftar på den holländska FN-bataljonens roll i konflikten.)

Massgravarna från Sebrenica är spridda bland skogar och berg. Släktingarna åker upp med rättsläkare och öppnar gravar där skelett med kläder på har samlats. De flesta har kläder på, det är kläderna som släktingarna känner igen. Här finns ingen förteckning, som i den judiska förintelsen. Serberna saknade nazisternas metodiska kartografi, där de döda dokumenterades och klassificerades.

Jag känner igen detta från min egen kontinent. Jag har varit med i många sådana här demonstrationer i Buenos Aires, Montevideo, Guatemala… Det är mödrar och mormödrar som marscherar i tysthet, med fotografier av unga människor som betalat med sitt liv för sina drömmars skull.

Women in black i Israel och i Balkan har tagit som sitt uppdrag, att i solidaritet med försvunna och fängslade palestinier och krigsoffer från Balkan, dokumentera och sprida kunskap om vad som har hänt. Man demonstrerar utan plakat och banderoller, tyst och högtidligt. Respekt och medkänsla präglar denna dag då Sebrenicas folkmord ägde rum.

Vi följer med till huset där kvinnorna samlas. Några gråter, den ena har förlorat maken och tre söner, många har våldtagits, andra har förlorat en fader och broder.

Det här är inte politik, säger mina vänner. Det har varit ett krig mot folket, mot de fattiga, mot de försvarslösa, mot kvinnor och barn. Jag lämnar Tuzla med en ny syn på händelserna. Jag har inte mött ett enda offer. Jag har mött värdighet och stolthet.