Egentligen är historien ganska simpel. Ett relationsdrama med de vanliga ingredienserna, tristess, otrohet, besvikelse och skuldkänslor. Men Mike Bartletts COCK blir så mycket mer genom att vrida lite på (köns)rollerna och ifrågasätta både heterosexualitetens och homosexualitetens normer. Vad har gång och klädstil med en persons sexualitet att göra? Måste kärleken och sexualiteten alltid gå hand i hand? Tänker män bara på sex? Tänker kvinnor någonsin på sex?

De båda männen har varit ett par länge, i närmare 10 år, och livet som ett par flyter på trots många gräl. De har sina givna roller och spelar dem väl. Men till slut verkar en paus från varandra vara nödvändigt. Och det är allt som krävs för att John ska träffa en annan, en kvinna dessutom. En kvinna, som befriande nog tillåts vara en människa, ingen hora, ingen madonna, ingen kärlekstörstande martyr, ingen avtrubbad nymfoman. Hon tycker att John är attraktiv och vill gärna ha sex. Det hela utvecklas till ett kärleksförhållande.

Men John vet inte riktigt vad han vill eller vem han ska välja. Vem är han egentligen? Hur ska hans liv se ut? Hur får ett liv se ut?

I kombination med de slingrande (köns)normerna är den andra och helt avgörande faktorn för pjäsens framgång skådespelarna. Det är högklassigt spel rakt igenom. Speciellt utmärker sig Gary Whitaker i rollen som Johns man. Han är arg, ledsen, ironisk, euforisk, elak, manisk och bedjande om vartannat. Och även om deras scener ihop är få, matchas han utmärkt av Kristina Brändén Whitaker som spelar kvinnan som äventyrar det förhållande han byggt sitt liv på. I scenen där John och kvinnan har sex för första gången, som också är Johns första gång någonsin med en kvinna får även Ben Warwick som spelar John bekänna färg. Något John, inte Ben Warwick, i pjäsen annars har mycket svårt för.

Skådespelarprestationerna lyfter tillsammans med de halvt åsidosatta stereotyperna COCK till ett relationsdrama en bra bit över genomsnittet. Och räds inte engelskan, scennärvaron går igenom eventuella språkbarriärer.