Silvio Berlusconi har vid sina 74 år hunnit skönhetsoperera sig så mycket att hans ansikte stelnat och förlorat all mänsklig mimik. Journalisten och italienkännaren Kristina Kappelin konstaterar att han ser helt konstgjord ut och ställer den retoriska frågan om hans ens är verklig. Det känns som en befogad fråga när man läst ut Berlusconi – italienaren. Är denne man på riktigt?

I stora drag känner man till det mesta: hans regelvidriga mediemonopol, de ständiga skandalerna om prostituerade och minderåriga flickvänner, anklagelser om samröre med maffian och diverse korruptionshärvor. Lägg därtill ofattbart sexistiska uttalanden, främlingsfientlig propaganda och pinsamt uppenbara egenintressen i makt och pengar.

Kristina Kappelins informativa bok är en sorts fördjupning i Berlusconikunskap. Hon berättar också om hur det italienska samhället är uppbyggt kring katolska kyrkan, rättsväsendet, maffian, media och politiken. Det är en lärorik men tragisk läsning.

Bilden av ett splittrat land med många problem och icke-fungerande system målas upp, det gäller kvinnors situation inte minst. Andelen män över 70 år vid makten än större än i något annat europeiskt land. Bara 46 % av kvinnorna i arbetsför ålder arbetar, och endast 6 % av barnen går på dagis och 16 % av gamla och sjuka är på vårdhem. Någon familjepolitik värd namnet finns alltså inte. Istället upprätthålls den italienska välfärden av kvinnors gratisarbete i hemmen. Med detta i åtanke är det inte konstigt att det inte föds några barn i Italien och befolkningsstatistiken pekar nedåt, trots att Berlusconi och Vatikanen hela tiden hetsar kvinnorna att föda fler barn.

Ett sätt att faktiskt skaffa sig en egen karriär och ta plats i samhället är att bli tv-kändis, en så kallad velina. Velinor är ett vanligt och mäkta populärt inslag i Berlusconis tv-underhållning. Det är söta unga tjejer som kommer som inslag i diverse program, gärna med manliga programledare som sitter ner och tittar på när de dansar och poserar. Ibland får de prata också. Men oftast är de bara ögongodis som byts ut nästa säsong. Har de tur kan de få bli programledare själva eller få en plats i regeringen. Ingen tycks reagera på att Berlusconi ger unga snygga före detta tv-stjärnor ministerposter (även om det blir något ”oviktigt” som jämställdhetsminister…).

Man skulle kunna tro att en sexistisk och svinaktig man som Silvio Berlusconi skulle avskys av kvinnorna, men faktum är att han är oerhört populär, särskilt bland hemmafruarna. De ger honom sitt fulla stöd trots det nedlåtande förakt han osar tillbaka. Machoattityden och skämten går hem, det känns ”naturligt” och betryggande i ett land där könsrollerna är knivskarpa. Är det något som kan fälla Berlusconi så är det en riktigt stark, förenad kvinnorörelse, skriver Kappelin. Men någon sådan syns inte till. Hon menar att kvinnorna i det italienska samhället är så vana vid övergrepp och maktmissbruk att de inte ens reflekterar när de utsätts för något olagligt.

Ordet maktmissbruk får nya dimensioner när man läser om Berlusconis egoistiska förehavanden. Under sin tid vid makten har han lyckats få igenom ett 20-tal skräddarsydda lagar för att rädda sitt eget skinn ur aktuella trångmål. (Dock gick inte lagen om straffrihet för premiärministern igenom, vilket gjorde honom mycket frustrerad!)

Utifrån sett väntar man bara på Berlusconis slutgiltiga fall och man vill att det ska bli hårt. Men i Italien finns det ingenting skrattretande med en nyvaxad, skönhetsopererad 70-årig som besöker småtjejer om natten och gör bort sig i storpolitiska sammanhang. Han är svaret på mångas hemliga drömmar om makt, pengar och framgång. Berlusconi har gjort politiken lättsam, tilltalande och populistisk och därför lyckats bli Italiens populäraste politiker sedan Mussolini. En av Kristina Kappelins föresatser med boken är att öka förståelsen om varför italienarna gör det möjligt för Berlusconi att sitta kvar. Men räcker förklaringarna? Nej, efter läsningen är man faktiskt mer frågande än någonsin. Hur tusan är det möjligt?