Lagom till Lucia blir det försöksinskrivning på Teater giljotin. Särskilt inbjudna testdårar deltar i en första proviscensättning av teaterns kommande mastodontuppsättning Bli en dåre! En 48-timmars totalföreställning som kommer att rymma allt från sufism till bildterapi. Syftet är att utforska vansinne och kreativitet, vad som är friskt och vad som är sjukt och vem som avgör det.
Hej Kia Berglund, konstnärlig ledare på Teater giljotin – varför ska vi bli dårar?
– Jaa, det handlar nog främst om en känsla av frihet. Att få expandera och röra sig utanför boxen. Det var Eric Hermelin som myntade uttrycket. Han var författare och översatte den sufiske poeten Rumi och tillbringade en stor del av sitt liv på mentalsjukhus. När han uppmanade till att bli en dåre var det nog för att han tyckte att Sverige var för låst och inskränkt. Och vi är ju väldigt normaliserade och hårt hållna. Sen är det ju en så intressant frågeställning, vem är dåre och vem är inte det? Det handlar så mycket om kontext och synvinkel. Det vill vi också utforska. Publiken kommer att delas in i grupper och få betrakta det som händer ur olika synvinklar. Vansinnets gränsöverskridande passar ju också bra att utforska om man vill experimentera med teaterformen som sådan och se hur man kan bryta upp den. Det är en expansion som vi har längtat efter..
Hur kommer det att gå till, vad möter oss som publik?
– Först blir du kategoriserad enligt ännu så länge hemliga kriterier. Och sen får du röra dig över våra 800 kvadratmeter fördelade på tre våningar. Vi har övernattningsplatser för dem som vill, annars kommer vi att ha fem-sex insläpp per dag, så man kan komma och gå som man vill. Det finns skrivna scener som vi repar nu och en grundberättelse som löper över de 48 timmarna. Men det kommer att pågå en massa annat också, improviserade scener och möten. Som publik väljer du hur mycket du vill delta. Du går in i ett konstverk, det är inget lajv där du måste vara medagerande. Men det finns till exempel bildterapi som du kan delta i om du vill. Och du kan prata med ”patienterna”. Förhoppningsvis får du med dig en konstnärligt spännande förundran. En känsla av att – aha, så går det också att göra, som vidgar din inre tankefrihet.
Till sist, hur dåraktig är du själv som drar igång ett sådant här projekt?
– Åh, jag har ingen aning. Det kanske är fullkomligt förryckt! Vi processar fortfarande, jag vet inte alls hur det kommer gå. Men det är så roligt! Det kan låta hemskt men det finns så mycket komik i vansinne och så mycket smärta. Dåren rymmer liksom alla mänskliga uttryck i destillerad form.
