De ligger som en böljande, levande massa över scengolvet. De sover tätt tillsammans, på varandra och om varandra. Vi befinner oss i Per-Anders Fogelströms Stockholm. På teater Reflex har de valt att lyfta fram Annika ur myllret av karaktärer.
Det handlar om 1860-talets Stockholm, men kunde lika gärna skildra H&M:s fabriker i Kina eller Indien. Reflex uppsättning av Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad är uppfriskande. De har byggt ut en av kvinnogestalterna och gett Annika huvudrollen. Hon ges kött och blod av skådespelaren Marie-Thérèse Sarrazin. Men själva berättelsen fastnar stundtals i schabloner. Männen jobbar och super och längtar efter att ta sig in under kvinnornas kjolar, Kvinnorna jobbar och försöker hålla männen utanför kjolarna och aldrig mötas de två. Ensemblen har forskat i sin kvinnohistoria. Men när föreställningen med 80 skådespelare tar form blir det regissören Kents Ekbergs bilder som styr. Och Kent Ekbergs blick är manlig.
Det finns en urkraft på Reflex – det här är folkteater, politisk teater och ensemblen gör allt själva. Kollektivet råmar och hotar och förmedlar känslan av att de kan förflytta berg – och rädda varandra. Musiken bär berättelsen, kostymen och scenografin bidrar till att göra den tidlös och aktuell. Kraften och den fysiska temperaturen stigen i salongen, det osar varm arbetande kropp av Reflex.
Iscensättningen blir delvis slav under de magnifika masscenerna. Men även de stereotypa könsrollerna lockar till tankar. Var det så här det såg ut för kvinnorna under 1800-talet? Med yrkesförbuden och dubbelarbetet. Och äktenskapet som både fångenskap och räddning.
