Det är ett litet konststycke i sig att över huvud taget lyckas genomföra den här boken: att som kvinna, utlänning, icke-muslim och journalist över huvud taget ta sig in ett land där kvinnor inte får röra sig fritt utan förmyndare. Men det lyckas Thunander med, även om hon tilldelas Ali som övervakare.
För i Saudiarabien handlar kvinnofrågan mycket om konkret rörelsefrihet. Om att över huvud taget få existera i det offentliga rummet. Det kan handla om för oss så självklara saker som att få köra bil. Idag är det förbjudet för kvinnor.
Hon träffar både domare, prinsar och regimkritiker men framför allt tar hon sig in i kvinnornas värld, sluten för de flesta utländska besökare eftersom de i de flesta fall är män.
Thunander bor på kvinnohotell, där varningstrianglar ställs ut i korridornerna när den manliga personalen är på ingång. Hon besöker varuhusens särskilda kvinnoavdelningar och rodnar inför deras vågade utbud av underkläder. Går på bröllop och äter middag på en sopstinkande bakgata eftersom den luftkonditionerade matsalen endast är till för män.
Genom de här inblickarna i saudiska medel- och överklasskvinnors liv, träder bilden av en extrem könssegregering fram. En segregering som får till resultat en manlig sexualfixering och en utstuderad dubbelmoral, parallellt med männens totala dominans.
I ett samhälle där dödsstraff och kroppsstympning står på straffskalan är det inte många som öppet vågar kritisera den rådande ordningen. Thunander har därför lyhört lyssnat på tystnaden och det outsagda, läst av gester och tonfall på ett träffsäkert sätt. På ett förtjänstfullt sätt skiljer hon också på religionens makt och traditionens, det sociala trycket och det religiösa.
