Över 300 personer i publiken jublade, skrattade och applåderade när bevingade nya ord skapades på seminariet ”Dansar med vargar” på ABF Göteborg i veckan.
Gudrun Schyman, den avgående Bangredaktören Sonja Schwarzenberger, Ord&Bild redaktören Linda Östergaardh och litteraturprofessorn Birgitta Holm varvade uttryck som "kapitalismen avskyr dans, vilket gör dansen till ett utmärkt motstånd", " män borde dansa mer med män för att upptäcka att pardans inte har något med kön att göra, det är i alla kringgärdande ritualer könsmaktsordningen framträder" eller "dans är inte politisk, dans är politik".
På fler byggda arenor, där vem som helst kan bjuda upp oavsett kön, borde man enligt Gudrun Schyman skrota " föra och att bli förd" och istället experimentera med meningsinnehåll.
Det var ett närgånget och personligt samtal om varför folket alltid dansar, även i Sverige, trots att trender kommer och går. Svaret varierar naturligtvis: allt från att dansen kan tjänstgöra som ett folknöje till vara ett verktyg för att under förtryck att manifestera sin mänsklighet. Eftersom dans avslöjar så mycket om samhället, ansåg Birgitta Holm att danserfarenheter borde efterfrågas vid anställningsintervjuer.
För några svindlande ögonblick kändes det som att radikala samhällsförbättringar kan åstadkommas, med en ny danspolitik och med relativt enkla förskjutningar i det mentala landskapet. Kanske en danskurs till våren kan vara något? Eller möjligen skulle man fundera ett varv till? Dans verkar farligt!
