Hur kan det kännas så befriande att översköljas av en timmes högoktanig, hårdkomprimerad, minst sagt krävande monologtext? För den är inte lättuggad precis, Christina Ouzounidis "Vit, rik, fri" på Bryggan, Stockholms stadsteaters minsta scen.
Ann Petrén är ensam på scen och behärskar den till fulländning. Hon gestaltar Kvinnan, som både är och inte är Klytaimestra, Ifigenias mor, Agamemnons hustru. För precis som i Lagarna ,som fram till nyligen spelades på Teater galeasen, är det Aischylos, drama Orestien som Ouzounidis låter utgöra grund för en diskussion om makt och frihet, patriarkat, våld, fri vilja och offeridentitet. Historien om hur Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia, för att få vind i seglen för sin här och som straff mördas av Klytaimestra när han återvänder från det trojanska kriget.
Scenen är en svulstig boudoir, det egna rum där den beiget tillrättalagda Kvinnan är ensam härskare. Här är hennes plats, här råder hennes tankar, just här kan hon för ett ögonblick träda ut ur de livsavgörande strukturer som hon analyserar och blottlägger. Ann Petréns suveränt trygga gestaltning är exakt utmejslad och bedrägligt nedtonad. Hon småpratar med oss, men vill inte ha några svar, vi är hennes publik, den saken gör hon genast klar.
Texten vindlar och vrider sig, låter sig aldrig riktigt fångas in och sorteras. Ouzounids skicklighet som dramatiker bygger till stor del just på denna ogenomtränglighet. Vad som enligt alla konstens regler borde vara omöjligt att iscensätta – ett bitvis teoretiskt ganska avancerat tankeflöde där filosofer som Hanna Arendt och Noam Chomsky namedroppas – blir i hennes tappning till en, på svenska scener sällan skådad, mästerlig hyllning av teaterns unika möjlighet att förmedla tankegods.
För trots textens helt och hållet filosofiska innehåll är detta ingen föreläsning. Långt ifrån – det är ett maskspel, där publiken aldrig kan vara riktigt säker på vem det egentligen är som talar. Är det Kvinnan, Klytaimestra eller Christina Ouzounidis själv? Eller kanske Ann Petrén som var den som bad Ouzounidis skriva rollen för henne?
Ganska snart måste vi ge upp försöken att försöka hitta klara svar eller en entydig tes, här framkastas teorier och hypoteser där förnuft och känsla analyseras och teoretiseras av Kvinnan med samma stålblanka intelligens. Det är en lek med tankar, gestaltad med lika mycket humor som dödligt allvar. Vi blir genomsköljda av idéer som på teatervis sätter sig i kroppen lika mycket som i huvudet. Som skramlar runt där långt efteråt och utan att vi begriper riktigt hur får världen att skifta färg en liten aning. Det är riktigt, riktigt bra.
Så, vari ligger befrielsen? Till viss del, naturligtvis, i detta sällsynta att se en kvinna som ges en hel timmes scenisk uppmärksamhet för att gestalta sina filosofiska tankegångar. Visst, bara det är en smärre teatral revolution men en av föreställningens förtjänster består i att detta framstår som så självklart att vi inte ens behöver reflektera över det. Framstår som precis så självklart som det faktiskt är, eller borde vara. Och visst är det befriande att höra normer och maktstrukturer, såväl patriarkala som klassbundna, debatteras på scen. Också det ovanligt, men ändå inte anledningen till att jag lämnar Bryggan med ett kvillrande jubel sprättande i kropp och själ.
Nej, det verkligt befriande är att Christina Ouzounidis, som också regisserat uppsättningen, faktiskt tagit teorin ett steg längre. I hennes dramatik får vi en aning om vad som faktiskt kan hända om man bryter med normer och stereotyper, såväl teatrala som allmänmänskliga. Genom att göra det sceniskt omöjliga möjligt och luckra upp våra föreställningar om jaget och ”karaktären” som de vanligen gestaltas, visar hon att en annan verklighet är tänkbar. För i Ouzounidis universum är människor, både män och kvinnor, mångfasetterade, relationer definieras av strukturer lika mycket som psykologi, subjektet är rörligt och studsar mellan tanke, känsla och samhälle. Och allt kan formuleras, som frågor som inte nödvändigtvis behöver ha entydiga svar. Hon har redan gjort det, i text, det där som vi allihop som vill ha lite mera rörelsefrihet som människor hoppas på att någon gång få uppleva i verkligheten.
Däri ligger Vit, rik, fris verkliga storhet – att vi som publik inkluderas i detta uppbrutna, rymliga universum. En bitvis ganska krävande upplevelse, javisst, men med den sortens krav som utgör ett stort mått av tilltro. Vi tilltalas som tänkande människor, men motsägelsefulla och sammansatta. Som människor som är kapabla till rörlighet och förändring. Som människor som redan är vad vi skulle kunna bli. Som människor som kan växa, expandera och ifrågasätta. Och det är det som är så befriande. Att gå från teatern och känna sig – hel.
