Det lackar mot jul och konsumtionshetsen står för dörren. För den som inte är sugen på att delta men ändå vill kunna önska sig eller ge bort något i jul vill malmöbaserade scenkonstkollektivet Potatopotato erbjuda ett alternativ – en kulturpolitisk julklapp.
Feministiskt Perspektiv frågade grundaren Freja Hallberg vad en kulturpolitisk julklapp är?
På er hemsida går det att stödja er genom att köpa ”träd” i Potatoskogen. Var kommer politiken in i bilden?
– Det har ju varit mycket snack om att folk inte vill ge pengar till kultur och att skattemedel inte borde gå till det. Och så minskar man bidragen och skär ner. Vi vill ge publiken en chans att ta saken i egna händer och stödja den kultur de vill ha. Annars är det ju politikerna som bestämmer vilken kultur som ska få finnas, här kan publiken säga sitt. Och sen vill vi gärna ge ett alternativ i julhandeln. Du vet, det ska slås köprekord varje år. Då ville vi erbjuda en julklapp som inte utarmar jordens resurser.
Ni är väldigt precisa med vad pengarna går till: ett träd, tio minuter scenkonst, fem träd, femtio minuter scenkonst, tio träd en hel föreställning. Kommer ni att redovisa vilka tio minuter trädköparna sponsrat?
– Haha, nej, inte direkt. Man kan få sitt namn på hemsidan om man vill. Men det kommer att visa sig i repertoaren. Eftersom vi strävar efter tillgänglighet har vi väldigt låga biljettpriser, det ska inte kosta mer än en öl att se en föreställning. Därför är vår årsbudget extremt låg, samtidigt som vi gör väldigt många saker. Det betyder att små bidrag kan göra stor skillnad.
Vilken sorts scenkonst är det publiken får för pengarna?
– Vi gör en massa projekt med angelägen scenkonst, det ska vara nyskrivet och nygjort. Vi är ingen frigrupp utan ett kollektiv, så vi samarbetar med en massa folk över konstarterna. Att vi är en feministisk grupp är så självklart att det knappt behöver nämnas. När vi gör våra uppsättningar pratar vi inte ens om genusperspektiv, kön är inte viktigt vi har inget fokus på det. Det blir ändå så att kvinnor gestaltar män och män kvinnor på ett helt okommenterat sätt. Eftersom vi bara spelar nyskriven dramatik slipper vi de gamla schablonbilderna och de traditionella strukturerna.
På hemsidan ger ni en känga åt Lena Adelsohn Liljeroths förslag på mer volontärarbete i kulturvärlden. Vad skulle du vilja ge kulturministern i julklapp?
– Tio träd i Potatopotato-skogen, förstås! Vad bra att du sade det, det måste jag ju göra! En hel föreställning som vi ska tacka henne för! Jag tror ju inte på att det är fler utbrända människor utan lön kulturen behöver. Men teater behöver vi mer än någonsin. Det är så mycket den lilla människan måste förstå och förhålla sig till. Och teatern är en plats där vi kan göra det. Jag tror inte att det är mer underhållning vi behöver, som Lena säger, utan något som lever längre. Klart hon ska få en föreställning!
