”Sportvärldens vidmakthållande av traditionella könsmaktordningar verkar inte ha någon ände” muttrar Feministiskt Perspektivs sportredaktör Ida Ali och noterar att sexannonserna alltjämt ligger kvar i slutet av varje rosa sportbilaga från Aftonbladet.
Upprätthållandet av den rådande manliga hegemonin ligger som tunga moln över idrottens värld, där kvinnliga idrottsutövare ständigt marginaliseras. Kvinnor som spränger gränser på männens arenor sätter hela föreställningen om kvinnlighet ur spel. Det ligger inte i sportens natur att tilldela kvinnor möjligheten att utöva och utveckla sig till högpresterande idrottare.
En kvinnlig idrottare ska vara vältränad men passa sig för att bli för muskulös, det tolkas oftast som okvinnligt – ja till och med äckligt. Debatten om systrarna Williams muskler betonar de faktum som jag just skrivit. De skulle akta sig så de inte fick för mycket muskler för att då riskera att bli av med sina sponsorer.
Verkligheten slår till likt en hårt slagskott redan i unga år. Flicklag får ofta stå tillbaka och vackert invänta lediga tider till träningshallar och andra sportplatser. Mitt framför ögonen blir de varse yngre pojklag med likadana träningsoveraller glida av planen i god tid för sportspegeln. De själva gör sig redo för kvällens träning med kläder som bär regnbågens alla färger.
De ekonomiska orättvisorna ska vi inte ens tala om. Som samhället i övrigt tvingas kvinnor till dubbelarbete. Å ena sidan satsa på sin idrott å andra sidan arbeta för att få mat på bordet. Detta lägger självklart krokben för deras sportsliga utveckling. Trots dessa missförhållanden måste kvinnor prestera det lilla extra för att medierna ska uppskatta dess bedrift. Om de misslyckas så tar det lång tid att återfå rampljuset skimmer.
Idrottsgrenar som utförs av kvinnor blir ofta könsetiketterade som till exempel, damfotboll, damhockey eller damlandslaget. I medierna får manliga prestationer och manliga lag betydligt större utrymme än vad kvinnor får. Mer än sällan fokuseras det på kvinnors kroppar, sexualitet och privatliv istället för deras idrottsutövande. Denna marginalisering leder till ett misskrediterande av kvinnors prestation.
De sätts också feminina beteckningar på misslyckanden, till exempel ”fjolligt eller kärringspel” och maskulina på något som uppfattats som bra. Det har alltid varit mer eftertraktat att bli kallad för pojkflicka istället flickpojke då det senare vore en skymf, tänk er en hockeyspelare som skulle tituleras som en flickpojke – ve och fasa!
Om en kvinna dessutom presterar mer än vad som anses normalt låter misstankarna om fusk inte vänta på sig. Ingen kan väl ha undgått Caster Semeneya, den sydafrikanska 800 meters löperskan, vars könstillhörighet ifrågasattes och fläktes upp inför en hel värld. Detta efter att hon sopat banan med sina konkurrenter. I sanningens namn tror jag inte att det var rädslan för den eventuella dopingen som låg på arrangörernas näthinnor. Hennes utseende i kombination med sin överlägsenhet provocerade sportvärldens herravälde så till den milda grad och någon måste ju offras. Nu föll lotten på Caster Semeneya. Nästa kvinna som utmanar herraväldets trångsynta sarger kommer också hon att skrapas inpå bara skinnet – historien upprepar sig.
Sportvärldens vidmakthållande av traditionella könsmaktordningar verkar inte ha någon ände. Så länge som dessa stereotypa könsroller ligger i täten och med alla medel tillåts stympa de som hotar dess position kommer heller ingen förändring att ske. Men för all del, det finns vissa placeringar där kvinnor står trygga utan hot- som Cheerleaders på hockeymatcher och på Aftonbladets sportbilaga. Ingen har väl missat sexannonserna på sista sidan?