I onsdags smygstartade Stockholms filmfestival med en pressträff med årets Visionary Award-pristagare, Gus van Sant, på Hotell Diplomat på strandvägen. Ett trettiotal journalister, de flesta från norden, samlades för att träffa regissören som bland annat gjort My Own Private Idaho, Good Will Hunting, Elephant och senast Milk.
Det var till en början en relativt lågmäld van Sant som mötte den samlade pressen. På frågan om varför han trodde att just han mottagit pris som visionär rycker han på axlarna. Senare resonerar han kring att när han började göra sina filmer så fanns det ingen motsvarighet i USA. Hans vänner, som ändå alla var politiskt öppna, kunde inte tro att det var möjligt att genomföra ett filmprojekt som Mala Noche, debutfilmen som handlar om hur en vit medelålders man förälskar sig i en manlig ung mexikansk emigrant, och har kallats för en tidig New Queer Cinema. Det fanns på den tiden inga sådana berättelser i amerikansk film.
Idag menar van Sant att amerikansk film mest handlar om kommersialism men är ändå positiv till att till exempel Stieg Larssons böcker blir blockbusters på grund av den ovanliga huvudkaraktären Lisbeth Salander. Själv skulle han gärna göra actionfilm men tror inte att branschen är redo att släppa sådana projekt på honom.
Så ett nytt försök. Vad är det egentligen att vara visionär? Tystnad. Tills van Sant nämner Xavier Dolan (manusförfattare och regissör till öppningsfilmen Hjärtslag). Ung originell filmskapare som gör underverk med nästan ingen budget alls, som har kört taxi för att få ihop pengar. Det är fantastisk, menar van Sant. Och förklarar att det för honom alltid har handlat om att ständigt bryta mot de dramatiska reglerna för hur en film skall byggas.
Timmar senare, på biografen Skandia, klipper festivalschefen Git Scheynius filmremsan och inviger festivalen med just Xavier Dolans öppningsfilm, Hjärtslag Les amours imaginaires den heter på originalspråk är franskkandadensaren, 21-åriga Xavier’s andra spelfilm. En snyggt berättad historia om två vänner, en tjej och en kille, som förälskar sig i samma adonisliknande yngling. Eller som Dolan säger efter filmen, de förälskar sig i ett koncept. De tror att detta är deras chans att bli älskade, att slippa vara ensamma. Men ingen av dem bryr sig om att egentligen lära känna föremålet för sin förälskelse. De missar helt vad kärlek egentligen handlar om.
