För tio år sedan antog FN:s säkerhetsråd en bindande resolution om kvinnor och väpnade konflikter. Colombia är ett av de länder som berörs direkt av resolutionen. Under veckan som gick ordnades en mängd aktiviteter över landet för att analysera och debattera framsteg och motgångar. Regeringsföreträdare på hög nivå var inbjudna. Många feminister hoppas att uppmärksamheten ska få regeringen att agera mer konkret för landets kvinnor.
När resolutionen 1325 kom sågs den av många feministiska organisationer som en milstolpe som erkände kvinnors fundamentala roll i freds- och säkerhetsprocesser. Tio år senare är entusiasmen mer dämpad.
Många organisationer anser att staten gjort alldeles för lite för att uppnå några verkliga resultat, trots att resolutionen är bindande. Regeringens hårdföra politik för att bekämpa gerillan går ut på att vägra några som helst förhandlingar innan gerillan lägger ner sina vapen helt. Det går stick i stäv med resolutionens anda, som förespråkar dialog som en del i fredsprocesserna.
Även om resolution 1325 ålägger staterna att vidta speciella åtgärder för att skydda kvinnor från det våld som de är särskilt utsatta för, såsom sexuellt våld i konflikter, är colombianska statens insatser på området minst sagt magra. Regeringen har ett program för att demobilisera de paramilitära trupperna och erbjuda offren sanning, rättvisa och reparation – Justicia y Paz. Trots mängder av anmälningar och vittnesmål har inte en enda dom som handlar om sexuellt våld fallit under de fem år som programmet funnits.
Det har inte hänt så mycket som det borde de senaste tio åren, men nu när resolutionen tioårsjubilerar verkar framtiden ändå se lite ljusare ut för Colombias konfliktdrabbade kvinnor.
Att Colombia blir en av de fem icke-permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd från och med januari 2011 inger ytterligare hopp om att resolutionen ska tas mer på allvar. Det kan knappast ses med blida ögon att en medlem av Säkerhetsrådet ignorerar dess mandat.
