Under krisen i Haiti blev den haiti-kanadensiska forskaren och författaren Myriam Chancy tillfrågad om hur nyhetsrapporteringen skulle kunna fördjupas från ett feministiskt perspektiv. Hon svarade att när man försökte förklara varför naturkatastrofen fick så stora konsekvenser med att Haiti är det fattigaste landet i västra halvklotet utelämnade man den koloniala och nykoloniala bakgrunden till denna fattigdom.

Tragedin i Haiti produceras inte bara av en naturkatastrof utan även av en avsaknad av infrastruktur som har historiska rötter. Men nyhetsrapporteringen reducerar också Haiti till ett fattigt land och osynliggör därmed landets rikedom kulturellt, litterärt och politiskt. Haiti var den första svarta revolutionens hem och är ett land där organiserat motstånd funnits och osynliggjorts i århundraden, inte minst kvinnligt organiserat motstånd.

Myriam Chancy hävdar, till skillnad från vad västerländska feminister föreställer sig, att den feministiska kampen i tredje världen inte bara handlar om kvinnors tillgång till resurser, hälsa och rättigheter. Tredje världens feminister fokuserar också de maktstrukturer som binder hela grupper av människor till fattigdom, analfabetism och våld. I Haiti är feminismen kopplad till ett revolutionärt arv, den eftersträvar universaliseringen av mänskliga rättigheter och ägnar sig åt att lyfta upp kvinnor i nationalistiska och globala agendor.

Dessa feministiska grupper begränsas inte till att arbeta för kvinnofrågor i strikt mening utan adresserar problem som behovet av utbildning, arbetsmöjligheter, civila rättigheter och ser kvinnoemancipationen som sammankopplad med en mångfald av frågor som gäller allas emancipering.  När dessa kamper utförs utifrån en nationalistisk kontext förs de i namn av ”folket” vilket bidrar till uteslutningen av kvinnokamp i nationens historiska minne. Hur som helst finns det kvar historiska spår om delaktigheten av haitiska kvinnor i kampen mot kolonialism.

Kvinnogrupper var viktiga aktörer i organiseringen av motståndet mot den amerikanska ockupationen från 1915 till 1934 och Ligue Feminine d’action sociale arbetade efter detta med att skapa ett socialt skyddsnät, lika lön för kvinnor och män och betald barnledighet för kvinnor. På 1940-talet lyckades organisationen bygga en högskola för kvinnor och erövra rätten för flickor att gå till skolor som traditionellt endast tagit emot pojkar. Ligue Feminine d’action sociale arbetade också med alfabetisering och bidrog till en ökning av läskunnigheten från 12 procent 1920 till 44 procent 1980. Deras ansträngningar för att få staten att erkänna kvinnornas fulla medborgarskap utmynnade i att kvinnor tillkämpade sig rösträtt 1950. Nutida feministiska organisationer som exempelvis SOFA arbetar mot militärens systematiska användning av våld mot kvinnor i form av våldtäkt och mord.

Myriam Chancy, som skrivit Framing Silence, menar att den subalterna kvinnan visst kan tala: men de andras vilja att lyssna eller tysta henne bestämmer hennes öde och därmed allas.

Framing Silence är en studie av haitisk kvinnolitteratur där författaren undersöker dess historia, traditioner och berättelser.

Searching for Safe Spaces undersöker hur författare och filmskapare i exil beskriver kvinnors fattigdom och exploatering i deras hemländer och kvinnornas sökande efter säkra utrymmen.