Jag deltog i samma seminarium som Ulrika Lorentzi om behovet av en ny skattereform i föra veckan och jag hörde några av de närvarande ekonomernas lovord till fastighetsskatten. Ekonomer brukar älska just fastighetsskatten, trots att ingen någonsin har lyckats förklara vad det egentligen är man beskattar.
Fastighetsskatten hör till de tre F-en, föda, fastigheter och fattigt folk. Det är företeelser som proffsekonomerna gärna vill beskatta. Att däremot ta ut skatt på det som gör att människor faktiskt har råd att betala skatt, nämligen inkomsterna, anses leda till att arbetsviljan sjunker. Det är samma tanke som ligger bakom jobbskatteavdragen och kritiken mot den så kallade värnskatten.
Att jobbskatteavdraget lika gärna skulle kunna leda till att en del väljer att arbeta mindre när de ändå får lika mycket pengar kvar tycks inte ha slagit Anders Borg & Co. Jag har faktiskt läst en intervju med en kvinna som gått ner i arbetstid tack vare jobbskatteavdraget. Och inget ont i det, men det var ju inte så det marknadsfördes. Vad värnskatten beträffar – den extra skatt som läggs på inkomster över drygt 45 000 i månaden – så har den, som Sandro Scocco påpekade, knappast någon inverkan på arbetsutbudet. De som ligger i det inkomstläget har knappast fast arbetstid och kommer alltså inte att gå upp i arbetstid om de slipper betala en femhundralapp mer i skatt.
Men tillbaka till fastighetsskatten. Om den nu är så förträfflig som ekonomerna påstår, hur kommer det sig att den är så impopulär bland dem som beskattas?
Det viktigaste skälet är att den saknade all anknytning till den skattskyldiges betalningsförmåga och till hans eller hennes eget agerande. När som helst kunde skatten chockhöjas, inte på grund av något som man själv gjort utan på grund av att någon annan betalat dyrt för ett annat hus. Det är som om du skulle få höjd inkomstskatt för att din granne fått en löneförhöjning. Även när den högsta marginalskatten låg på 80 procent gav en löneförhöjning på 100 kronor 20 kronor mer i plånboken. En höjning av taxeringsvärdet gav inte en krona i ökad inkomst men däremot högre skatt, trots att det enda som hänt var att huset och dess invånare hunnit bli ett par år äldre.
En annan anledning till fastighetsskattens impopularitet är att den var extremt orättvis och godtycklig. Likvärdiga bostäder i olika delar av landet hade helt olika skatt, och bostäder med samma marknadsvärde beskattades olika, beroende på upplåtelseform. De som satt med Svarte Petter var småhusägare i framför allt Storstockholm.
Man kan tycka att det är en bisarr tanke att den som på grund av bostadsbristen tvingas betala mycket mer för sin bostad dessutom ska straffas med högre skatt. Tvärtemot vad en del politiker tycks tro handlade det inte om att beskatta ”rikedom” utan främst om att bestraffa läge. Hade någon begått misstaget att amortera sina lån i hopp om att kunna leva i lugn och ro som pensionär bestraffades vederbörande inte bara med fastighetsskatt utan dessutom med en saftig förmögenhetsskatt. En oproportionerligt stor del av förmögenhetsskatten betalades av småhusägare i storstadsregionerna. Gods och gårdar och adelns slott – jorden de ärvde – slapp den skatten, eftersom de betraktades som näringsfastigheter, och de dyra bostadsrätterna i Stockholms innerstad beskattades också efter andra och mer förmånliga principer. Det gäller för övrigt fortfarande: skatten på ett radhus i Botkyrka är även efter alliansregeringens förändringar fem gånger högre än på en tjugomiljonersbostadsrätt på Strandvägen. Den skillnaden ville de rödgröna öka!
Säkert är det en ren tillfällighet att åtminstone några av de ekonomer som prisade fastighetsskattens förträfflighet själva bor med glorian på huvudet i Stockholms innerstad. Obegripligt nog delar stora delar av vänstern proffsekonomernas förkärlek för en skatt som saknade varje anknytning till den skattskyldiges
