I den bästa av världar hade det varit stor komik. Jag menar, tänk er själva. En snöig novemberkväll utanför Dramaten står två små folksamlingar och vrålar dikter rakt ut i den bitande kylan. Det ena gänget är utrustade med fanor och deklamerar gravallvarligt och monotont i en dånande PA-anläggning, det andra är mer uppsluppet stridslystna och kontrar med upprorisk megafon och tvättäkta poeter som läser med patos och vibrato. Den glesa publiken består främst av huttrande journalister och förbryllade poliser. Jaaa, här är det poesibattle, säger en av dem tveksamt, jag vet inte riktigt vem som vinner. Sverigedemokraterna låter mer, men syndikalisterna är nog lite fler.
Det borde vara komiskt. I den bästa av världar hade det varit det. Vi hade kunnat skratta åt den ganska sagolika krocken när två vitt skilda kulturbegrepp plötsligt bokstavligen uppträder sida vid sida. För det är snudd på parodiskt. Så sanslöst förutsägbart – både gruppernas inbördes konsensus och den totala avsaknaden av mötespunkter dem emellan. Alla de givna ingredienserna finns där, alla uppfattningar vi förväntar oss: det är mångkultur mot storsvenskhet, det är "kulturelit" mot gemene man kultur som uttryck mot kultur som identitet. Det är låsta positioner med vattentäta skott emellan.
Här har vi Sverigedemokraternas ungdomsförbund som vänder sig mot det "mångkulturella tramset" som en av arrangörerna, William Hahne, uttrycker det. Det är inte vad allmänheten vill ha, tror han, utan ett uttryck för kulturelitens nationella självförakt. Kulturens uppgift är att stärka den nationella identiteten och samhörigheten. Därför måste man uppmärksamma "allmänheten" på det, av samma kulturelit motarbetade, svenska kulturarvet. Det är därför Hahne och de andra är där idag. Och det svenska kulturarvet består förstås i första hand av de 1800-talspoeter vars verk ekar ur högtalarna. Hahne själv föredrar Tegnér.
Och en liten bit bort har vi den snabbt instiftade Stockholms Utomhuspoesifestival i Syndikalisternas regi. De församlade beklagar sig lika självklart som unisont över Sverigedemokraternas försök att lägga beslag på den äldre svenska poesin och ställa den mot den mångkulturella. Här står poeten Magnus William-Olsson som är belåten över att poesins politiska sida kommit i dagen igen. Han berättar entusiastiskt hur om nationsbegreppet chimär, först under 1800-talet började man försöka sammanställa en nationell kanon, det är en konstruktion. För alla som sysslar med poesi är uppenbart att det inte finns någon nationell diktning, influenser vandrar över nationsgränser, säger han. Och avbryter sig. Sverigedemokraterna har börjat deklamera Viktor Rydbergs Tomten och det går ett sus bland motståndarna – vafan, är det någon som har Tomten? Någon har Tomten och snart skallar "snön ligger vit på taken" i kanon mellan husväggarna.
Det borde vara stor komik. I den bästa av världar hade det rentav kunnat vara riktigt rart. Hade kunnat vara ett slags civilisationens seger över våldet, ett tecken på mänsklighetens seger, en vacker utopi där politiska strider utkämpas med poesi istället för vapen. För det är inget bokbål direkt, denna fredliga tillställning. Och i den bästa av världar skulle det väl i ärlighetens namn inte spela så stor roll att Sverigedemokrater bara gillar Karlfeldt och Heidenstam och att kulturutövare tycker att de är kretiner.
Men nu lever vi ju inte den bästa av världar. Nu lever vi inte i en värld där vi är överens om att kulturella preferenser är en fråga om smak och möjligtvis bildning. Utan i en värld där försök ideligen görs att halvera själva begreppet kultur. Att skilja sedvänjorna från konsten. Att inte låta dem förbli en självklar enhet, där sedvänjornas uttryck för hur vi lever och vilka vi är ständigt omprövas och utforskas i konstarternas lek med hur vi skulle kunna leva och vilka vi skulle kunna vara. Och när ett riksdagsparti hävdar att kultur handlar om narionell identitet och inte om vad det är att vara människa, då är det precis det man försöker göra. Då spelar det ingen roll om man kallar det mångkulturellt trams eller entartete kunst – effekten är densamma. Att samhället riskerar att berövas ett av dess viktigaste redskap för att tänka, känna och tala fritt. Att reducera medborgarna till marionetter i en prydligt iscensatt nationalistisk charad. Och då finns det anledning till den största oro.
Så när manifestationen avslutas med att Magnus William-Olssons flammande deklamation av Ekelöfs kända fras ur Non serviam "jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig" avbryts av att Sverigedemokraterna brister ut i kungssången, tycker jag inte att det är komiskt. Inte komiskt alls.
