<span class=”Apple-style-span” style=”font-weight: bold; ”>Winter’s Bone</span>

Debra Granik

I Ozrakbergen i Missouri finns inget Sex and the City. Här går kvinnor och män klädda i samma skitiga kläder. Karriärvalen är begränsade till att bli sheriff eller  koka crystal meth. Blodsband är hårdvaluta – inte konstigt när alla är släkt med alla. På ortens lokala high school lär man bygdens desillusionerade ungdomar hur man sköter en bebis eller tar värvning i den amerikanska armén. Två vägar finns: att stanna eller fly.

I sin andra spelfilm Winter’s Bone tar amerikanska regissören Debra Granik med oss in i det fattigaste och fulaste av USA: Hillbillyland. Men det är ingen satir Granik sysslar med. Precis som i debutfilmen Down to the Bone handlar det om droger i det amerikanska samhället, med skillnaden att vi här befinner oss långt ifrån New York.

17-åriga Ree Dolly sköter ensam hushållet i ett slitet timmerhus där hon bor tillsammans med sin sjuka mor och sina två yngre syskon. Pappa Jessup har ingen sett till på ett bra tag. Kanske är han död, kanske inte. Vad alla däremot vet är att Jessup dealade, så också the county sheriff. En trevlig överraskning för familjen är att Jessup innan han försvann hunnit pantsätta huset för att betala  en borgen. Enda sättet för familjen att nu behålla tak över huvudet (överleva) är att hitta Jessup – död eller levande.

Men vem vill hjälpa Ree? Här i Ozrakbergen golar man inte och kvinnor har ingenting i männens värld att göra för trots den på ytan jämställda kampen om karg överlevnad är det patriakatet som styr. Den värsta formen. Här styr män som har gett upp, män som är fast i våld och missbruk.

Debra Granik har byggt en sällsamt intensivt obehaglig film genom långa realistiska tagningar och exakta karaktärer men Winter’s Bone är trots allt våld och smuts en vacker hyllning till människan. En hyllning genom respekt och empati.

All Good Children

Alicia Duffy

Bröderna Dara och Eoin har precis blivit moderlösa och därpå av fadern dumpade hos sin faster mitt på den franska landsbygden. Ensamma med sorgen i en främmande miljö blir de båda glada när de hittar landsmän i området. I ett gammalt stort vackert stenhus bor jämnåriga Bella med sin familj. Med sitt röda lockiga hår och mystiska framtoning blir snart Bella en anledning att börja leva igen för Dara.

Snart är de två oskiljbara. En ljus tonårsromans? Långt ifrån. Duffy som inspirerats av ‘l’amour fou’ (crazy love) traditionen inom fransk film låter snart saker gå över styr. Dara blir mer och mer besatt av Bella och utplånar sig helt för henne. Snart är han fast i en nedåtgående spiral av allt mer aggressiva handlingar där han inser att han mot sin vilja stöter Bella längre och längre ifrån sig.

När Bella så intresserar sig för Eoin istället för Dara är det början till slutet. All good children är en historia om svartsjuka när den är som allra mest smärtsam – i ungdomen.

Brittiska Alicia Duffy är  utbildad operasångerska men har  lagt sången åt sidan till förmån för filmen. Hennes kortfilm The Most Beautiful Man in the World från 2003 var nominerad för en guldpalm i Cannes. All Good Children är hennes debutfilm.

The Tree

Julie Bertucelli

Dawn (Gainsbourg) träffar under en resa sitt livs kärlek som 17-åring i australiensaren Peter. Paret bygger bo i ett enkelt men vackert kolonialhus byggt runt ett gigantiskt fikonträd ute på landsbygden. Barnen kommer och åren går. En dag dör Peter oväntat i en hjärtattack och lämnar Dawn förkrossad och chockad ensam kvar med fyra barn.

Åttaårige Simone är säker på att pappan lever vidare i det stora fikonträdet eftersom att det var där han körde in med bilen då han plötsligt dog. Dawn finner till en början tröst i barnets fantasier men till slut måste livet gå vidare. När trädets rötter dessutom hotar det spröda huset måste familjen ta ett beslut.

The Tree handlar om livet, döden och att säga farväl till dem man älskat. Vi har sett det förr men kanske inte i så här delikata bilder.

Franska Julie Bertucelli har assisterat ett flertal stora regissörer, bland dem Krystof Kieslowski, Bernard Tavernier och Emmanuel Fienkel. Själv debuterade hon med Since Otar Left  2003. The Tree är hennes andra spelfilm.