”Tusen systrar ställde krav” är en minneskavalkad av dem som verkade aktivt under kvinnokampens storhetstid, 70-talet. Gunilla Thorgren och Ebba Witt-Brattström har redan skrivit sina egna skildringar av sin tid med Grupp 8 men detta är en antologi av ett mängd olika kvinnor (och ett par män) födda runt 40-talet som också var med: endera i uppstarten av Grupp 8, i avknoppningarna av den eller i olika systerförbund ute i landet. Varje kapitel inleds med en liten bild, en kort personlig presentation och följs av reflekterande minnesanteckningar kring tidsandan och aktivistarbetet. Lästa på varandra formar de en fascinerande bild av en tid vars betydelse inte får glömmas bort.
Framlyft av en allmän vänstervåg fick kvinnokampen ordentligt fäste i samhällsdebatten och uppslutningen kring kvinnoorganisationerna var enorm. Mellan åren 1968–1979 uppstod 30 olika Grupp 8 över Sverige plus ytterligare 25 större kvinnoorganisationer, till exempel Arbetets kvinnor och Kvinnoligan. Med hjälp av studiecirklar, stormöten, kurser, lokalmöten, debattartiklar, egna tidningar, demonstrationer, manifestationer och mycket annan konkret aktivism lyckades rörelsen flytta fram kvinnors positioner på ett sätt som saknar motstycke i historien. Vad sägs till exempel om självklarheter som att bära byxor på jobbet (!), att ha laglig rätt att söka samma jobb som män, att kunna lämna barnen på dagis och att få bedövning vid förlossning? Fri abort (ännu ingen självklarhet i många europeiska länder) och särbeskattning (gifta sambeskattas fortfarande Tyskland) är sådant de också fixade åt oss på 70-talet.
Om folk då hade hållit på som folk gör idag, det vill säga förverkligat sig själva med hjälp av trendiga träningsmetoder, renoveringsprojekt och lyxshopping, hade vi förmodligen aldrig kommit så långt. Tanken svindlar. Men på 70-talet var prioriteringarna tack och lov helt andra. Kollektiv organisering och aktivism var det som gällde och dessa kvinnor framstår som helt outtröttliga i sin iver att åstadkomma förändring. Kvinnokampen var starkt sammankopplad med klasskampen – frigörelsen från kapitalismen var lika viktigt som från patriarkatet – och man tragglade den mest tungrodda politiska litteraturen. Ebba Witt-Brattström skriver att den nya kvinnorörelsen var ett ”gigantiskt kunskapsprojekt”. Hon kallar den sitt barfotauniversitet.
Mycket av 70-talets kvinnokamp skedde med utgångspunkt från barnen och för barnens skull, de var en del av det kvinnopolitiska projektet. Barnen hängde ofta med på möten, studiecirklar och läger. Man turades om att ta hand om varandras ungar eller ordnade kollektiva barnvaktslösningar. Då var det självklart att de politiska lösningarna skulle gagna alla, inte bara en själv. Paradoxalt nog beskylldes ofta åttorna för att negligera sina barn och bara tänka på sin egen frigörelse.
Från att ha varit en sprudlande och högintensiv rörelse, var det som att allt dog ut i början av 80-talet. Många har svårt att sätta fingret på exakt hur deras grupp eller engagemang löstes upp, men klart är att det var en allmän trend. En borgerlig motvåg kom och kanske orkar ingen vara så engagerad hur länge som helst. Av kvinnorna i ”Tusen systrar…” är det ändå ingen som vänder feminismen ryggen, alla fortsätter i någon mån att jobba i samma anda men i nya förgreningar: med akademisk forskning, journalistik, kultur eller annat pedagogiskt, fackligt eller partipolitisk arbete. Alla skribenterna beskriver denna tid som enormt givande både på det politiska och personliga planet. Det är bara för oss yngre att buga djupt för dessa kämpar och lyssna till deras varning: ingenting ges till oss gratis och inga rättigheter är eviga. Än kvarstår mycket arbete.
