”Det är knappast en tillfällighet att man valt en ljushårig kvinna med en feminin framtoning för att framföra budskapet om att den israeliska militären är en fredlig, nästan humanitär organisation. ” Det skriver Edda Manga, som var med på turkiska fartyget Mavi Marmara i våras och som sett Uppdrag Granskning i veckan.
Hoppas att alla som lyssnat på den israeliska propagandan om att soldaterna tvingades skjuta i självförsvar – mot en obeväpnad humanitär hjälpkonvoj – tog notis om vilka som blev skjutna på Mavi Marmara: människor som höll på att ta skydd in i båten, som höll på att fotografera och som låg på marken. För dem som missade det är det läge att gå in på SVT:s hemsida och gå igenom obduktionsprotokollen.
Till och med IDF:s taleskvinna verkar ha insett att det skulle bli svårt att hävda att skjutningen av obeväpnade civila utgjorde något slags självförsvar så hon valde att fantisera ihop, på sin första presskonferens efter attacken, att vi på båten hade haft skjutvapen. Det blev naturligtvis tyst om det i fortsättningen eftersom det inte fanns några, men ryktet levde vidare hos de mest trogna Israellobbysterna – som den israeliska ambassadören i Stockholm. Jag hade hört att hon hade påstått det men hade inte sett det med egna ögon. Dokumentären väckte förundran hos mig över lugnet och säkerheten med vilken hon ljög inför kameran. Men jag har sett det förut: hos soldaterna som kidnappade oss och hos fängelsepersonalen. Det tycks mig vara en instuderad maktteknik. Liksom det retoriska utnyttjandet av genussystemet i kommunikationsstrategin.
Det är knappast en tillfällighet att man valt en ljushårig kvinna med en feminin framtoning för att framföra budskapet om att den israeliska militären är en fredlig, nästan humanitär organisation. Budskapet låter mer humant, mindre ideologiskt och mer trovärdigt från en kvinnas mun. Detta gäller även den roll Victoria Strand blivit tilldelad i dokumentären som vårdande, barnälskande kvinna vilken även om den har den fördelen att verka som motvikt mot den rasifierade bilden av Flotillans aktivister som våldsbenägna turkar ändå måste bedömas som sexistisk.
Det understryker vikten av att analysen överskrider genussystemets yteffekter och deras retoriska användning. Enkelt uttryckt får man bortse från talespersonernas kön och istället granska själva budskapet samt positionen det uttalas ifrån. Gör man det ser man att skillnaden är stor mellan IDF:s taleskvinna och Victoria Strand. Taleskvinnan inskränkte sig till att reproducera officiella argument och utgick från dessa i sina vittnesmål över händelser hon inte varit med om. Hennes tal gick den israeliska statsmaktens ärenden. Victoria Strand vittnade om sina erfarenheter och sina motiv. Hon stod för jämlikhetsidealet som säger att palestinierna är människor som oss (”som vill se sina barn växa och få utbildning”) och hennes tal var till försvar för mänskligheten. Den som finns hos de andra och den som finns i oss.