Att se Gerorge A Romeros zombiefilms-klassiker ”Night of the living dead” från år 1968 ur ett feministiskt perspektiv är ingen avslappnande sysselsättning. Filmen blev startskottet för den moderna zombiefilmen och storyn är klassisk – de döda vaknar till liv och är hungriga efter människokött. En liten grupp människor barrikaderar sig i ett övergivet hus på landet och kämpar för sina liv medan de odöda omringar dem.

Kvinnorna behandlas som barn som inte förväntas kunna tillföra något i en krissituation. Och de kan absolut inte bidra till dess räddning. Snarare utgör de ett problem för densamma. Men vad händer när Romero 1990 satte specialeffektsmakaren Tom Savini i regissörsstolen för att göra en nyinspelning av samma film? De nutida skräckfilmerna är på intet sätt befriad från stereotypa kvinnobilder, eller kvinnor som pynt, men det är trots det fascinerande att se vilken förändring som har skett på bara 22 år.

I inspelningen från 1968 beter sig kvinnorna precis som det förväntades att de skulle bete sig i slutet av 60-talet. De är hjälplösa och tafatta. De tiger och inväntar männens beslut i krissituationer och när någon av kvinnorna trots allt försöker hjälpa till, leder det till katastrof och död. Att passivt låta sig dödas tycks också vara ett kvinnligt drag i denna film och deras gälla skrik ljuder som en röd tråd tills den sista personen strukit med.

Nej, kvinnorna kan man inte räkna med, och speciellt inte den kvinnliga huvudrollen, Barbara. I ett tidigt skede faller hon in i en katatonisk dvala och bidrar inte med mycket mer under resten av filmen. Men den manliga huvudrollen, Ben, låter ingen tid förspillas. Han slår raskt ihjäl zombier till höger och vänster alltmedan han skriker ut order till den paralyserade Barbara. Hon pillar frånvarande på en spetsduk medan Ben barrikaderar dörrar och fönster.

När alltfler zombier närmar sig huset anses en flykt nödvändig. Ett barn i gruppen är skadat och behöver vård och på nyheterna har det berättats om tillflyktsorter, där det ska finnas mat, vatten, mediciner och beväpnade vakter. En konflikt uppstår om huruvida de ska stanna eller fly och en av männen vill absolut inte ge sig iväg. ”Hur skulle vi kunna klara av att ta oss härifrån?!”, säger han. ”Vi har ett sjukt barn, två kvinnor och en kvinna som mist förståndet!”.

Låt oss se vad som händer i ”Night of the living dead” anno 1990. Barbara är också denna gång fullkomligt oförberedd på zombiernas ankomst och blir naturligtvis minst lika skräckslagen som hon blev 1968. Men istället för att vänta på att Ben ska rädda henne så beväpnar hon sig med en eldgaffel och slår på egen hand ihjäl de zombier som anfaller henne. Hon håller genomgående en låg profil, men med en tystlåten pondus visar hon sig vara en jävel på att pricka zombiehuvuden med gevär samt att tämja de konflikter som uppstår i det övergivna huset.

Även de övriga kvinnorna visar stora förändringar i attityd, även om Barbara får störst fokus. Judy, en tonåring från landet, som i filmen från -68 reducerats till gallskrikande bimbo, är 1990 en livrädd, men duktig bilförare och spikar händigt plankor över fönster och dörrar. Den, i version -68, så hunsade mrs Cooper slår kaxigt tillbaka när hennes hysteriske man örfilar henne.

Skillnaden mellan Barbara version -68 och version -90 är dock störst. Från en skräckslagen kvinna som ständigt hänvisas till som ”the girl”, till en kämpe med mod och gevär på axeln som definitivt inte låter det undgå någon att hon tänker överleva. För till skillnad från 1968 så finns det 1990 en överlevare, och naturligtvis är det Barbara. Det är också hennes kyliga visdomar som får avsluta filmen när hon med ett sista välriktat skott sätter punkt för zombieapokalypsen, den här gången.