Regeringens jämställdhetssatsning på filmen går till punktinsatser för unga. Men medlemmar ur nätverken för kvinnor i branschen menar att mer övergripande insatser behövs. Nu rustar de för att bombardera SFI med feministiska ansökningar.
I förra veckan berättade Feministiskt Perspektiv om regeringens beslut att avsätta att 17,5 miljoner kronor till att förbättra jämställdheten i kulturvärlden. Ett av de områden som behöver förbättras är filmen, menade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och tilldelade Svenska filminstitutet, SFI, 6,5 miljoner av kakan för att de genom ”växthusverksamhet” ska ge flickor och unga kvinnor möjlighet att utveckla sina ambitioner
.
Men de redan verksamma filmskapare som missgynnas på grund av sitt kön är inte hjälpta av satsningen. För att deras filmer ska bli gjorda krävs nya glasögon bland filmkonsulenterna, menar regissören och manusförfattaren Pia Tjäder. Därför är hon en av initiativtagarna till ”101 feministiska ansökningar till Svenska filminstitutet 3/9”.
Projektet initierades av medlemmar från Wift (Women in film and television), Effekt och Doris och tanken är precis vad namnet anger. Att som en manifestation den 3:e september i år få filmare över hela landet att tillsammans skicka in minst 101 feministiska ansökningar till filmer med ickepatriarkala historier.
– Vi är väldigt trötta på att höra att vi inte finns. SFI säger att de inte ger stöd till fler kvinnor för att de inte får in några ansökningar, så vår tanke är att få så många att skicka in att det blir omöjligt att avfärda att det faktiskt finns en massa kvinnor i filmbranschen som är jätteduktiga och jobbar stenhårt, säger Pia Tjäder.
Förslagen behöver inte vara uttalat politiska, de kan täcka in hela spannet från hard core-feminism till lightversioner av Mama Mia-karaktär. Huvudsaken är att det är ickepatriarkala skildringar det handlar om.
– Vi har två mål med initiativet. Dels vill vi att det ska produceras fler feministiska filmer och dels vill vi fokusera på innehållet. Det finns en väldig skepsis hos SFI gentemot politisk film men vi menar att film är politskt. Och som det är nu är det väldigt patriarkalt. Ännu mer än vad samhället är i verkligheten. Till exempel är det sällan kvinnor på film har ett yrke, och så ser det ju faktiskt inte ut… De snäva bilderna av både kvinnor och män påverkar samhället i en negativ riktning. Dels bidrar det till att det blir svårare att förändra, men det finns också en risk för att tjejer och killar tror att de måste vara som på film, säger Pia Tjäder.
Exemplen på de snäva bilderna av såväl kvinnor som män är många enligt Pia Tjäder. Det är sällan män får gråta eller skildras som ensamstående, engagerade föräldrar. Och kvinnor är fortfarande oftast smala, snygga och under fyrtio. Även om de är tuffa så är de tuffa på ett behagligt sätt, inom någon sorts ideal. Stereotyperna är svåra att komma åt.
– Det är en väldigt kulturkonservativ värld. Om du gör en film där det finns karaktärer som är invandrare eller funktionshindrade utan att de egenskaperna fyller en funktion i berättelsen kan du få höra att det är tillrättalagt och politiskt korrekt. Det handlar väldigt mycket om makt, vem som får sin verklighet skildrad.
Och på den konkreta makten sitter SFI, vars filmkonsulenter avgör vilka filmer som ska få bidrag. I det sammanhanget blir regeringens beslut att låta den institution som själv innehar makten avgöra vilka åtgärder som ska rucka på den ett problem. För även om Pia Tjäder tror att punktinsatser som satsningen på unga tjejer kan vara bra i sig hade hon hellre sett mer övergripande åtgärder för att komma åt den sneda könsbalansen och skynda på utvecklingen.
– Vad vi vill är att alla ska bedömas på samma sätt. Kanske skulle en avidentifiering av ansökningarna i första steget vara en åtgärd. Eller att tillsätta en uttalat feministisk filmkonsulent, det borde inte vara mer kontroversiellt än att tillsätta någon som är öppet antirasistisk. Vi har olika åsikter om kvotering inom projektet men jag själv tycker att det är en väg eftersom det uppenbarligen redan sker en kvotering till männens fördel. Antingen får vi acceptera att det är för att vi är sämre som så mycket färre kvinnor som får göra film trots att fördelningen på de som utexamineras från filmskolorna är 50-50, eller så får vi göra något för att balansera upp den kvotering som finns.
Förutom rädslan för det som uppfattas som politsikt tror Pia Tjäder att trögrörligheten beror på att spelfilm är så dyrt att producera. Det kan göra både konsulenter och producenter obenägna att ta risker och hellre välja det som de känner igen. Att en karaktärsskildring liknar något som tidigare gjorts kan lätt tas för kvalitet. Dessutom tror hon att det finns en föreställning om att det som avviker från normen inte drar tillräckligt mycket folk.
– Men där tror jag att de underskattar publiken. Tänk på Mama Mia och Fucking Åmål till exempel – där har vi två filmer med ickepatriarkala kvinnorskildringar som blev enorma kassasuccéer.
