Feministiska diskussioner om moderskap har funnits lika länge som det funnits feministiska diskussioner och det är viktigt att vi upprätthåller kontakt och reflektion över vår gemensamma förflutna. Ingrid Sillén har läst sin egen text om moderskap som publicerades Rödhättan 2 1981, en tidning som gavs ut av Arbetes kvinnor, och reflekterar över 30 års feministiska perspektiv på moderskap.
Det märks att det har gått några år sedan jag skrev artikeln. Vi i Arbetets Kvinnor ville å ena sidan visa på det förtryck som mödrar utsattes för men å andra sidan visa på moderskapet som en källa till glädje och kraft. När vi bröt med Grupp 8 år 1973 anklagade vi dem för att vara medelklasskvinnor som inte brydde sig särskilt mycket om frågan om barn och moderskap. För oss däremot var barn och moderskap fundamentala eftersom kvinnor ofta definierades utifrån sin roll som mor.
Vi hade visserligen fel när vi påstod att Grupp 8 inte hade tagit upp dessa frågor, men så var den tidens anda. Man bröt upp och bildade sin egen grupp om man hade olika åsikter. Så småningom blev skillnaderna mellan organisationerna mindre och efter några år framstod brytningen som helt onödig.
Men Arbetets Kvinnor försökte nog mer än någon annan grupp problematisera moderskapet, såväl ur biologisk som social synvinkel. Det handlade både om att uppmärksamma kvinnan som moder och arbetare men också att ställa krav på att männen/fäderna skulle ta ansvar för barnen. Dessutom att definiera vad ett gott föräldraskap innebar.
Reformer och fler arbetande kvinnor
Under efterkrigstiden kom det många reformer som hade familjen i fokus. Det var en följd av kvinnorörelsens krav men också utifrån samhällets ökade behov av arbetskraft. Kvinnorna kom ut i arbetslivet i en allt större utsträckning än tidigare och framför allt var det kvinnor med förskolebarn som började förvärvsarbeta. Kraven på daghem var självklara, hur skulle det annars gå att förena moderskap och förvärvsarbete? Samtidigt diskuterades kvinno- och mansroller och att männen skulle ta del i ansvaret för barnen. 1974 blev det möjligt för män att ta ut föräldraledighet. Men ända fram till 1973 måste en ogift mor ha en barnavårdsman som förmyndare till sitt barn. Den nya skilsmässolagen som kom samma år innebar att man kunde skilja sig utan att ange speciella skäl. Från 1983 blev gemensam vårdnad regel vid skilsmässa.
I ett avsnitt i artikeln talas det om att de revolutionära männen kollektivt skulle gå in för att bryta kvinnornas ensidiga omhändertagande av barnen. Inte bara inom familjen utan inom institutioner och den totala barnomsorgen. Visserligen hade inte män kunskaper och erfarenheter för det men genom utbildning där kvinnorna skulle vara drivande skulle också männen kunna ta sin del av ansvaret. Det verkar som om kvinnorna automatiskt hade de rätta egenskaperna att fostra barn genom sin erfarenhet och traditionella kunskap. En något motsägelsefull inställning med tanke på artikeln för övrigt. I dag 30 år senare erbjuder de flesta kommunerna föräldrautbildning som riktar sig till föräldrar oavsett kön.
Man kan fråga sig vilka de revolutionära männen var, för jag tror inte att frågan diskuterades särskilt mycket i de traditionella vänsterorganisationerna, kanske mer i liberala radikala kretsar.
Skillnad mellan moderskap och faderskap?
Och hur är det ut i dag? Finns det en diskussion om moderskap respektive faderskap där män och kvinnor diskuterar roller och funktioner i ett samhällsperspektiv? Handlar det inte mer om att få ihop ett individuellt livspussel? Men visst stöter man på diskussioner om moderskap respektive faderskap och på vilket sätt respektive föräldrar påverkar sina barn. Inte sällan pekas ensamstående mödrar ut som problem. Deras barn anses ha fler svårigheter än barn till sammanboende föräldrar, och kriminella är i stor utsträckning barn till ensamstående mammor. Men då ser man inte till den sociala bakgrunden. Föreningen Makalösa föräldrar arbetar på att förändra den synen.
Det finns också många andra grupper som utifrån diskussioner om föräldraskap tar sig an ungdomar som har hamnat snett och som därför anses behöva en fadersgestalt. Till en början var jag skeptisk till resonemanget eftersom det verkade utgå så mycket från kvinnors och mäns biologi och därmed olika egenskaper, men efter att ha lyssnat på bland annat Brobyggarna på Fryshuset kan jag ändå finna ungefär samma tankegångar som jag hade själv. Att den viktigaste egenskapen hos föräldern är att lyssna, att ta barnen på allvar och att hjälpa dem att utveckla självförtroende så att de får en egen tillit. Så det som jag en gång efterlyste vad gäller mäns engagemang kan man i dag hitta i en rad olika frivilligorganisationer som gör en massa insatser för att värna om barn och unga som inte fick den goda starten i livet.
