Blixtar och åskknallar inleder föreställningen och vi i publiken får huka oss i stolarna. Det är storslaget och pompöst, inte alls vad jag förväntade mig av denna Gunilla Heilborn. Men så bedarrar ovädret och föreställningen kryper ihop till det uttryck som blivit denna koreografs välbekanta språk.

Det är roligt att Heilborn äntligen har fått komma upp på Dansens Hus stora scen. Jag hade onda aningar eftersom hennes föreställningar brukar må bra av närhet och intimitet, men This is not a love story klarar sig fint i det större formatet.

Vi lutar oss tillbaka och betraktar de två dansarna i scenens bakkant. Det är Kristiina Viiala och Johan Thelander som tillsammans med Heilborn har skapat föreställningen utifrån en odysséliknande resa de har gjort genom Europa, från Tromsø till Lissabon.

Vid ingången till salongen fick vi en resedagbok med anteckningar om vad som hänt under deras dagar på resande fot. Bilder och teckningar blandat med framkastade idéer och mötesprotokoll. Boken är som föreställningen i tryckt form. Fragmentarisk och hemlighetsfull.

Dansarna kommunicerar genom både dans och tal. Viiala strosar runt på scenen och pratar både till sig själv och till oss. Hon är en komisk talang av stora mått. Fullkomligt torr och extremt allvarstyngd lurar hon oss att skratta gång på gång.

De talar också med varandra. Och illustrerar personer som de träffat under sin resa och de spelar upp en scen ur filmen the Vanishing point från 1971. Det är en roadmovie och kopplingen till deras egen resa är uppenbar.

När Viiala och Thelander börjar dansa har jag nästan hunnit glömma att det är en dansföreställning jag ser. Rörelserna är poetiska och mjuka. ”Jag börjar här”, säger Thelander när han ska börja dansa. En upplysning till oss i publiken eller bara till honom själv.

Mollstämd musik, skriven av Kim Hiorthøj, plinkas fram som om vi hörde den genom väggen till vår lägenhet. Viiala och Thelander sjunger till den sorgsna melodin. Det texten berättar är emellertid varken poesi eller filosofiska funderingar. De sjunger om en smörgås.

Stämningen är trivsamt absurd och jag får känslan av att vistas i en overklighetens bubbla, trots att verklighetens kalla ljus, konstfullt skapat av Miriam Helleday, sköljer över våra hjältar.
Det är vackert och sorgligt samtidigt som vi förstår att inte sjunka ner i dysterhet.

Heilborn gäckas också med oss och låter oss skratta. Hon är expert på att ta hand om de små och grå stunderna i livet. Hon har blicken för det som ofta missas i de stora episka berättelserna, men som ändå förtjänas att berättas. Kanske det är därför föreställningen inleds med ett maffigt åskväder. För att skapa lite perspektiv.

Trots att mycket av uttrycket i This is not a love story känns igen från Heilborns tidigare föreställningar så får jag intrycket av att hon är på väg mot en ny riktning. Jag undrar vad det kommer att leda till och jag ser fram emot att få ta del av nästa resa.