Filmen tolkar förlagan ganska fritt rent dramaturgiskt men Susanna Alakoski känner att boken ligger som en klangbotten.

– Pernilla August har som regissör lyckats behålla barnperspektivet, som jag har arbetat hårt med i boken. Det är en viktig film, jag är oerhört glad att den nu når ut och kan tvinga folk att prata om viktiga saker. I många länder finns ingen lagstiftning mot barnaga. Våld mot kvinnor är ett jätteproblem liksom alkoholism och fattigdom. Detta är omfattande ämnen i många länder. Jag får ett brev om dagen sedan 2006 och alla säger samma sak: ”Svinalängorna handlar om mig”. Nu säger de samma sak om filmen, som i brevet Pernilla läste upp vid prisutdelningen.

Vissa kritiker har ansett att den i boken framträdande klassproblematiken i filmen hamnade i skymundan?

– Den finns med som en del. Boken handlar om många olika saker, både klass, kön och etnicitet. Pernilla lyfter fram kvinnovåldet och barnperspektivet och det har jag inget emot, hon har fått med alla delar. Vill man var hård kan man kanske säga att det borde var mer om just klass, men jag tycker att klassfrågan ändå lyser genom filmen som en röd tråd.

I en recension i Flamman till exempel ser skribenten klassdimensionen i förhållandet mellan mor och dotter och menar att hade det rört sig om far och son hade ingen tyckt att klassperspektivet saknades.

– Det kan jag hålla med om, mamman säger att Leena ska ha ett annat liv. Många män har tackat sina mammor, att hon varit viktig för klassresan, men det gäller förstås för många kvinnor också.

Är klass mer en angelägenhet för män?

– Ja, och det var därför jag för några år sedan tog initiativ till antologin Tala om klass. Det började med en artikel, en helsida i Aftonbladet, rubriken var något i stil med, ”Vi vågade, vi blev miljonärer”. Och det var Per Gessle, Jan Eliasson, Ingvar Kamprad, Ulf Lundell, en hel rad med män som hade vågat och gjort en klassresa. Och då försökte jag tänka efter, vilka kvinnor känner jag som också vågat och blivit miljonärer, och jag kunde inte komma på en enda. Sen läste jag Ulla-Britt Wennerströms avhandling Den kvinnliga klassresan. I den visar hon hur män och kvinnor rör sig i olika riktningar.

– Män kan göra en klassresa upp i höga positioner i politiken eller näringslivet medan kvinnors klassresa ofta landar i den akademiska världen. Det enda undantaget jag kom på var Gudrun Schyman, och priset för det var nog alkoholismen. Män hjälper såklart andra män. Det är inga kvinnor som hjälper varandra, det är en gammal tradition.

Susanna Alakoski menar att klassperspektivet är sällsynt i exempelvis litteraturrecensioner.

– Man saknar kanske språk och blick för det. Anneli Jordahl är mästare på att plocka fram nya arbetarförfattare, som Bob Hansson, Mirja Unge, Alexandra Pascalidou. Men det har ändå blivit bättre de senaste åren, ju mer man tjatar om det desto mer rör det på sig. Man missar så mycket viktigt om man inte har med klassperspektivet.

Senare kommer hon på att flera filmer, förutom Svinalängorna, som fick pris på guldbaggegalan i år skildrar klassproblematik: Sebbe, som blev bästa film och Lisa Langseths Till det som är vackert.

– Det är ju spännande.

I musiktidningen Novells senaste nummer lyssnar du på medelklasskillen Håkan Hellström som sjunger om arbetarklassen och där säger du att  ”medelklassbakgrund är inget hinder, så länge man är seriös”.

– Det är klart man får försöka, sen om man lyckas mer eller mindre bra… Det är som när kvinnor saknat kvinnoperspektivet, vi blir till slut glada om vi hör ordet ”kvinna” i en sång. Kan man känna igen sig så är det bättre än ingenting liksom.

Drömmen för Susanna Alakoski är att det ska finnas konst, litteratur och feminism som tilltalar Kommunals yrkesgrupper, de som sällan syns eller hörs: Barnskötare, köksbiträden, de som arbetar inom äldreomsorgen, frisörer, biträden på 7-eleven, lagerarbetare.

– Det är oerhört många kvinnor i de här grupperna. Det är framför allt kvinnor och människor från andra länder än Sverige som utgör arbetarklassen idag, även om det förstås är väldigt många män också. Jag kan bli så trött – ja, det gamla industrisamhället är borta, men det är fortfarande någon som tillverkar det vi äter och använder. Någon fyller den krossade tomaten i burken, någon packar medicinerna och chokladen vi äter, någon håller rent. Dessa saker som gjorts i långa tider.

– Jag brukar fråga människor om hur de träffar på fattigdom i sina yrken. En gynekolog berättade om en 16-åring som sökte för abort. Hade hon varit från Djursholm hade det varit självklart, ett barn skulle vara ett hinder, men den här tjejen resonerade kring det, ja, killen har ett barn redan men det skulle kanske gå, att bli mamma var en möjlig karriär för henne.

– Fattiga väntar med att söka vård och då utvecklar de sjukdomar. Förra veckan träffade jag en läkare som jobbar i Tensta som berättade om en fattig familj, barnet hade astma, de frågade om de kunde vänta en månad med att hämta ut astmamedicinen? Det går ju inte.

Vad skriver du på nu?

– Min nästa bok är en barnbok som utkommer i augusti. Den heter Dagens Harri men handlar om Peggi. Det finns klass och kön i den också, jag håller mig till mina ämnen. Sen skriver jag på en roman också, jag har skrivit en tredjedel ungefär. Denna gång intresserar jag mig särskilt för kvinnors motstridiga känslor inför sex.