Flaggorna vajar på halv stång i Kenya i dag. Det gjorde de i går också. På söndag kommer människor att plantera träd i Karura Forest till Wangari Maathai ära och president Kibaki har beställt en statsbegravning. Hennes ord talar till oss alla. Hon säger saker som att:

”Det är de små saker som medborgare gör som kommer att göra skillnaden. Min lilla grej är att plantera träd.”

Wangari Maathai har blivit attackerad just i Karuara Forest en gång på 90-talet när hon planterade träd i protest mot fortsatt avskogning. Hon har ofta gått i frontlinjen – första kvinna från Afrika att få Nobels fredspris, första kvinna i centrala och östra Afrika att doktorera och när hon insåg hur samhället höll på att förstöra sina egna resurser började hon arbeta direkt med de allra fattigaste. Det var kvinnorna, resonerade hon, som upplevde de värsta konsekvenserna av miljöförstöringen. 1977 startade hon the Green Belt Movement och hoppades att rörelsen skulle växa.

Det var under 70-talet som hon också gifte sig och fick barn. Men äktenskapet varade inte mer än tio år. Maken begärde skilsmässa för att han ansåg sin fru ”överutbildad, för krävande och alltför obstinat för att kontrolleras”. Domaren höll helt med maken och gjorde Wangari Maathai ensam ansvarig för vårdnaden om och utbildningen av deras tre barn.

Symptom på ojämlikhet

För att plantera träd behövs varken mycket pengar eller teknologi, har Wangari Maathais rörelse visat. Det räcker med att mobilisera medborgarna, i det här fallet kvinnor, konstaterar det spanska projektet 1325 Kvinnor väver fred. I en minnesartikel återger de en av Maathais berättelser om sitt arbete:

– Jag brukade fråga kvinnorna ”vilka problem har ni?” och svaret var ”vi är fattiga, lider av många sjukdomar och undernäring, vi är hungriga, de betalar oss väldigt lite för våra produkter och vi har inget vatten”. Och då insisterade jag ”var tror ni såna problem kommer ifrån”. Nästan utan att tveka skyllde de på regeringen, men jag sa till dem att regeringen inte var ensamt ansvarig, att de självklart skulle kräva en bättre regering. ”Men samtidigt har ni jord som ni inte beskyddar. Ni tillåter att jorderosionen vinner terräng. Ni är hungriga men odlar inte livsmedel. Ni har valt exotiska grödor som inte växer bra på er mark och som inte är särskilt näringsrika. Så ni måste göra något”.

Wangari Maathai insåg att de problem kvinnorna beskrev i själva verket var symptom på andra saker, som avskogningen och kvinnornas ställning i samhället, och hon drog slutsatsen att problemen är sammanflätade med varandra.

”Trädet är bara en symbol för vad som händer med miljön. Att plantera ett träd symboliserar vitaliseringen av samhället. Trädplantering är bara ingången till den bredare debatten om miljön. Alla borde plantera ett träd.”

Det arbete som för Wangari Maathai aldrig tog slut började med ropet ”Harambee!” vilket betyder synergi. Hon har gått från vetenskapskvinna till miljöaktivist till politiker och tillbaka, och retat upp mäktiga krafter längs vägen. Från början var demokrati och fred inga frågor som Green Belt Movement-aktivisterna ägnade sig åt, men snart förstod hon att en ansvarsfull hantering av miljön inte kunde åstadkommas utan demokratiskt utrymme.

Hjälte lokalt och globalt

Trädet blev en symbol för den demokratiska kampen i Kenya och ett sätt att utmana utbrett maktmissbruk, korruption och misshushållning med miljön. Till en början försökte man avfärda henne som en galning. Men ju mer högljudd hon blev i sin kritik av de kenyanska eliterna, desto närmare fick hon känna på det korrupta beteende och den brutalitet som omgav president arap Mois regim.

Sedan hon tillsammans med andra kenyanska demokratiaktivister och en internationell kampanj lyckats sätta stopp för ett skrytbygge i Nairobi började hon betraktas som ett reellt hot. 1992 upptäckte hon att hennes namn fanns med på en lista över människor som regeringen bestämt sig för att låta avrätta. Under flera år trakasserades hon och levde under dödshot, hon utsattes för misshandel av polisen och tvingades en period att gå under jorden.

Hon blev också allt mer kritisk till hur världen styrs, och djupt besviken på Världsbanken, IMF, Storbritannien och andra tidigare kolonialmakter. Det var världens fattiga hon solidariserade sig med, och hon blev en hjälte både för den globala miljörörelsen och afrikanska demokratirörelser.

”Genom åren har det afrikanska folket gjort ansträngningar för att befria sig själva från förtryckande krafter. Det är viktigt att en kritisk massa av afrikaner inte accepterar domen som världen försöker trycka ner i deras halsar så att de ska ge upp och duka under. Kampen måste fortsätta. Det är viktigt att nära alla nya idéer och initiativ som kan göra skillnad för Afrika.”

Många steg mot en bättre värld

När Wangari Maathai fick beskedet om Nobelpriset befann hon sig framför Mount Kenya som hon älskade. Hon grät när hon tänkte på alla de tusentals kvinnor som inlett sin kamp för ett värdigare liv i sitt land. Att jobba med kvinnor var naturligt för henne, eftersom det i Afrika är kvinnorna som odlar jorden, hämtar vatten, sköter om barnen och de äldre:

”Kvinnor är ansvariga för sina barn, de kan inte luta sig tillbaka, slösa bort tid och se dem svälta.”

Tillsammans med de andra fredspristagarna Jody Williams, Shirin Ebadi, Rigoberta Menchú Tum, and Mairead Maguire bildade hon Nobel Women’s Initiativ 2006. De sörjer sin vän och skriver i ett gemensamt uttalande att Wangari Maathai visade att en mer rättvis och fredlig värld kräver att fattigdom utrotas, att kvinnor har makt och att miljöförstöringen upphör.

”Vi kommer att sakna hennes stora, bländande leende och hennes okuvliga anda, men alla dem hon inspirerade kommer att hålla hennes vision levande genom varje litet steg vi tar mot en bättre värld.”

Wangari Maathai föddes den 1 april 1940, och dog i cancer på sjukhuset i Nairobi den 25 september 2011. Hon överlevs av två döttrar, Wanjira och Muta, en son, Waweru, och barnbarnet Ruth.