Ojämställdheten i Sverige har förändrats mycket mindre än vi brukar erkänna. Flera av artiklarna i Feministiskt Perspektivs förra nummer pekar på ett grundläggande skäl till detta: könsarbetsdelningen har under lång tid legitimerat och fortsätter att legitimera en ojämlik distribution av pengar och status mellan kvinnor och män. Den tidiga industrialismen och införandet av penningekonomin gjorde kvinnor mer beroende av män genom att ”arbete” uppdelades i kategorier för betalt och obetalt. Då socialdemokratins och fackföreningsrörelsens kamp generellt sett fokuserade lönearbetet och utgick ifrån en manlig arbetarnorm bidrog de till att cementera olika värderingar av kvinnors och mäns arbete. Genom att kvinnligt arbete kom att värderas lägre exploaterade välfärdsstaten kvinnlig arbetskraft inom den offentliga sektorn. Den nuvarande borgerliga ”arbetslinjen” fördjupar denna problematik genom att återföra till obetalt kvinnoarbete uppgifter som under välfärdsstaten tillhörde området för underbetalda kvinnoarbeten, samt till underbetalt underklass (mestadels kvinnlig) uppgifter som hört till medelklasskvinnors (och i viss mån mäns) obetalda arbete. Fattigdomens feminisering går hand i hand med expansionen av osäkra villkor – eller med tillväxtideologernas terminologi ”flexibilitet” – i arbetslivet.

Statsministerns jultal om våldet mot kvinnor må vara hur sympatiskt som helst, det är till intet förpliktigande när det gäller att på allvar åtgärda den systematiska orättvisan i arbets- och lönevillkor som råder mellan kvinnor och män i vårt land. Har han ställt sig frågan om vad kvinnor har för verkliga alternativ när han noterar att så många lever med män som förtrycker dem? Vad tänker han om resultaten av den nyligen publicerade utvärderingen av statens arbete mot kvinnovåld som visar att kvinnor i stor utsträckning i slutändan väljer att gå tillbaka till den som slår dem? Förmår han tänka som en statsman och inrikta sig på de strukturella orsakerna till detta problem (de som går att åtgärda genom politisk handling) eller nöjer han sig med sin roll som pr-strateg och stannar med moraliska uppmaningar till att ”ta avstånd från våld”? Det vore utan tvekan nyttigt om statsministern tittade igenom hur fattigdom drabbar ensamstående mödrar. Det är uppenbarligen kostsamt även för kvinnor i vår samtid att välja bort det heterosexuella äktenskapskontraktet.

Därför är detta alternativa jultal en uppmaning till kamp. Oavsett på vilka sätt kvinnor skiljer sig från varandra, finns det en kvinnlig underordnad position i den svenska arbetsmarknaden. Den drabbar oss på olika sätt och med olika styrka, men den drabbar oss alla. Nu när sjuksköterskorna kräver en lite mer anständig lön i förhållande till deras långa utbildning och stora ansvar bör vi ta tillfället i akt att agera tillsammans. Att kvinnor ska utgöra billigare arbetskraft är ingen naturlag. Det är en orättfärdig ordning som produceras genom maktförhållanden och som kan ändras genom andra maktförhållanden.

För medelklasskvinnor kan det förefalla som återskapandet av ett klassamhälle – som ger större möjligheter att exploatera kvinnor från lägre klass – ökar vår frihet och stärker vår samhälleliga position samtidigt som det minskar anledningarna till konflikter med män av vår egen klass. Men det är kortsiktigt tänkt. Det reproducerar användningen av kön som ojämlik distributionsprincip vilket sätter gränsen för hur långt vi kan gå och när som helst kan användas repressivt mot oss. Det är klokare att bidra till att öka kvinnornas förhandlingsutrymme på arbetsmarknaden genom att alliera oss med de kvinnor som exploateras hårdast.

Det finns historiska exempel på att sådana allianser har lyckats. På 1970-talet strejkade städerskor för högre lön och bättre arbetsvillkor. Kvinnorörelsen och hamnarbetarna i Göteborg solidariserade sig med deras kamp, det förekom sympatistrejker och folk samlade pengar till städerskorna på gator och torg. Den gången lyckades städerskorna få igenom högre lön och bättre arbetsförhållanden, vilket inspirerade arbetare inom andra kvinnoyrken att kämpa för bättre villkor. Det var på den tiden då pigor nästan hade försvunnit från det svenska samhället.

Nu är motståndet mot sjuksköterskornas modesta krav stort. Man är rädd att om man ger efter i deras fall så kommer ett antal andra underbetalda kvinnliga arbetare också kräva högre lön. Man befarar att arbetare inom manliga yrken kommer att begära högre lön eftersom de kommer att uppfatta en jämkning av lön som ”orättvis”. Dessa farhågor vittnar om att kring frågan om sjuksköterskornas lön utspelar sig en kamp om att bevara den nuvarande könsordningen på arbetsmarknaden. Låt oss ta strid! Låt oss göra sjuksköterskornas kamp till starskottet för en allmän revolt mot arbetsmarknadens kvinnoförtryck!