Varje morgon vaknar Tanya Holm till ljudet av skottlossning. Ljudet kommer från två håll. Hon bor i den gamla delen av Sanaa och strider pågår på båda sidor om hennes lägenhet.

– I dag var jag en av få som var ute. Det var jag och några gatubarn, kvinnor som tigger och män med vapen över axeln. Var och varannan bär vapen helt synligt nu, säger hon.

För fjärde gången har president Ali Abdullah Saleh sagt sig vara beredd att skriva på det avtal som förhandlats fram av grannländerna i Gulfstaternas förbund, men varje gång han suttit med pennan i hand har det funnits något hinder som gjort att det inte blivit någon signatur. Tanya Holm tror inte att det blir någon nu heller.

– Saleh menar att han måste stanna vid makten för att han älskar sitt folk och för att om han avgår utbryter inbördeskrig och terrorismen tar över i landet. Men allt det han säger ska hända om han avgår händer nu på grund av att han är kvar, konstaterar hon.

Omvärldens stöd avgörande

De rapporter som kommit om att al-Qaeda-terrorister tagit över staden Zinjibar i södra Jemen avfärdas av vissa med att Saleh betalat folk för att få det att se ut så. Och för sin retorik mot terrorismen Saleh tidigare vunnit starkt stöd från västmakterna både finansiellt och moraliskt.

Beskrivningen av hur Jasminrevolutionen spridit sig från land till land ställer Tanya Holm inte helt upp på. Hon menar att en av de viktigaste komponenterna varit att folk har sett att de kan få världen med sig, en slags tillåtelse att störta sina regimer i och med att folket erkändes som politiska aktörer i ett annat land i regionen. Långt tidigare hade hon fått hon höra av jemeniterna att de inte själva kan störta sin väst-orienterade ledare så länge väst tror på honom, ett resonemang hon mycket väl kan förstå.

– Idén om motstånd föddes inte i Tunisien.

Liksom massprotesterna har även striderna pågått framför allt i de tre största städerna, Sanaa, Taiz och Aden. Allt fler stammar ger sig nu in i striderna och den fredliga proteströrelsen är splittrad.

– Vissa säger att de är trötta på att beskjutas, misshandlas, trakasseras och se vänner dö. De säger att ”Vi kan inte längre kan stå här och se på och låta regimen döda oss.” Många andra säger ”Nej, vårt starkaste vapen är vårt fredliga motstånd”. De vägrar överge tron på förändring.

Striderna sprider sig

Men efter den senaste tidens utveckling som Tanya Holm skildrade i en artikel för Feministiskt Perspektiv förra veckan börjar det se väldigt mörkt ut. Många olika block har vänt sig mot president Ali Abdullah Saleh, och de som strider mot honom är inte desamma som protesterade från början.

– Varje dag blir det mer skottlossning, varje dag intensifieras striderna och striderna sprider sig. Inte ens när det är böneutrop tystnar vapnen. Det är tomt och ödsligt på gatorna. Affärer är stängda och det som finns i de få som fortfarande har öppet är på väg att ta slut. Vattnet är på väg att ta slut. Jag har sett folk bråka om det vatten som finns. Vi har länge haft brist på gas, så det är svårt att göra lagad mat, säger hon.

– Priset på gas har stigit fyra gånger och alla priser har skjutit i höjden. I Mellanösterns fattigaste land har människor inte råd med det. Vägar är blockerade och el finns bara några få timmar om dagen. Människor är frustrerade och allt mer desperata. Vägarna är blockerade vilket gör att ingenting når fram. Vi har bara el några få timmar om dagen och mobilnätet strular. Man kan inte lita på att något fungerar och det skapar en jättestor oro.

Överraskande motstånd

Tanya Holm vill att protesterna och det nyväckta hoppet om förändring ska leda till en god utveckling i Jemen, inte till att allt blir som det var förut. När hon flyttade till Jemen 2009 saknade människor hopp om framtiden och tro på förändring. Hon har varit hemma en vända för att få sina papper i ordning och återvände i vintras för att starta en genusutbildning vid universitetet i Sanaa. Samma månad som hon skulle börja arbeta där inleddes massprotesterna och universitetet intogs.

– Jemen har visat sig från en jättebra sida. Att folket skulle resa sig och kräva sina rättigheter och kämpa för ett bättre samhälle kom som en överraskning, inte bara för mig utan även för dem själva, säger hon.

En annan överraskning har varit kvinnornas öppna motstånd. Jemen är ett av världens mest könssegregerade och könskonservativa länder. För att gå ut och protestera har kvinnorna först tagit sig förbi familjens motstånd, och när de övervunnit hinder på hemmaplan har de tvingats fortsätta kampen under demonstrationerna mot alla som tycker att kvinnorna kan lämna kampen till männen. De har motbevisat fördomarna om att kvinnornas plats bara är i hemmet.

– Nu ställer kvinnorna inte bara krav på ett regimskifte utan gör även anspråk på sina egna rättigheter och att få delta i att bygga upp ett nytt samhälle tillsammans med männen. Jag har pratat med många kvinnor och en berättade att hon innan demonstrationerna inte trodde att en kvinna kunde gå en hel lång gata, att bara mäns ben klarade att gå långa sträckor. Nu inser hon att också en kvinna kan gå långt och till och med springa, Demonstrationerna har varit bemäktigande för kvinnorna på många sätt, säger Tanya Holm.

Nöjer sig inte med egen makt

Samtidigt är de allra flesta människorna i Jemen, med sina 23 miljoner invånare, inte med på demonstrationerna. De allra flesta bor på landsbygden, i byar, där stamtillhörigheten är viktig och shejker dömer efter egna lagar. Kvinnor har fått igenom vissa förbättringar i lagstiftningen tidigare, men eftersom den i stor utsträckning inte tillämpas har väldigt lite ändrats i praktiken. Ändå tror Tanya Holm att det som skett kan ge ringar på vattnet så småningom.

– Kvinnorna som slåss nu mot regeringen och för sina rättigheter kommer inte att nöja sig med att de själva en dag får mer makt. De kämpar även för de kvinnor som inte är med och demonstrerar.

De kämpar även för kvinnor som ännu inte känner till sina rättigheter.

Men just nu ser det alltså dystert ut. Redan i januari och februari började vänner lämna landet. Nu lämnar de jemenitiska vännerna huvudstaden. Den italienska ambassaden har stängt och amerikanerna har förberett sig för evakuering, men själv har hon inga planer på att ge sig av.

– Jag försöker att vara så säker jag kan utan att sitta inlåst hela tiden. Trots de dystra framtidsutsikterna har jag ett starkt hopp om att det ska finnas en fredlig lösning som inom kort på något vis kan stoppa det fruktansvärda som håller på att ske. Jag tror så klart att möjligheten finns.