Nej, Goldina Smirthwaite, en graviditet är inte likvärdig med en organdonation eller könskorrigering, vare sig i fysisk, psykisk eller medicinsk mening. Och det är möjligt, att det går att hitta några som argumenterar mot surrogatmödraskap i termer av ”normalitet”, men som framgår av debatten hittills är det inte feministernas argument, tvärtom. Att i en inomfeministisk debatt då fortsätta tjata om ”normalitet” blir i praktiken till ett sätt att kleta guilt-by-association på meningsmotståndarna. Det borde räcka med Johanna Langhorsts så klara markerande: ”Frågan om surrogatmödrar handlar inte om normalitet, den handlar om makt.”

Själv skulle jag vilja lyfta en liten, lätt försvinnande mening i Goldina Smirthwaites text som erkänner just det: ”En viktig skillnad är dock att för att en individ ska korrigera sitt kön behöver inte någon ytterligare person bli inblandad på så sätt att den skulle upplåta sin kropp.”

I den meningen gömmer sig kärnan i den feministiska kritiken av surrogatmödraskap. Att samhället skulle lagstadga om rätt till surrogatmödraskap innebär att vissas behov ska bedömas vara så viktiga att den gruppen ges lagfäst rätt att använda kvinnokroppar för avel – under de omständigheter som lagen då föreskriver. Frågan är alltså inte vad en enskild kvinna ”vill göra med sin egen kropp”, utan om samhället i lag ska slå fast att kvinnors kroppar under perioder kan separeras från jaget och tidsvis användas för någon annans behov.

Vilka konsekvenser skulle det få på kvinnosynen i samhället?

Istället för analys – associativa argument

Debatten om surrogatmödraskap och om prostitution liknar varandra i att förespråkarnas argument så ofta är associativa, snarare än analytiska.1. Vi ska känna, inte tänka. Goldina Smirthwaite målar upp bilden av den ofrivilligt barnlösas djupa trauma och ställer mot en icke-medkännande andra, som ”moraliserar” genom att anse att ”de ska rycka upp sig, lära sig acceptera sitt öde och finna annan mening i livet”, samtidigt som Smirthwaite kopplar ihop denna brist på medkänsla med avståndstagande från allt som inte är ”naturligt” och krav på ”normalitet”, så att läsaren inte ska kunna undgå att känna att denna andra måste ha fel.

Förutom att det i självet verket lär vara ytterst få som inte skulle hålla med om att ofrivilligt barnlösa kan uppleva ett trauma, saknas en analys: det är ju inte självklart vad traumat innebär, och därmed inte heller självklart vilka lösningarna kan bli. Är traumat grundat i en önskan att få leva med barn? Eller är det grundat i en önskan om att få ett genetiskt ”eget” barn? Det är det senare som surrogatmödraskap är ett svar på.

Men det är inte det enda svaret ens då. Det finns äggdonation och spermadonation. Många lesbiska och bögar, och en del heterosexuella, har dessutom sen länge, enskilt eller i par, skaffat barn tillsammans utan att anlita sjukvården för spermadonationen. Skillnaden i förhållande till de andra metoderna är att surrogatmödraskap möjliggör att skaffa barn utan att behöva ta hänsyn till den kvinna som bär och föder barnet.

Förutom dessa genetiska exempel finns adoption. En del surrogatmödraskapförespråkare har argumenterat att även adoption bör problematiseras ur maktsynvinkel, vilket ju är självklart, men likheterna stannar där. För adoption handlar om barn som redan finns, inte om avel på beställning.

Det är viktigt att analysera alternativa metoder att skaffa barn. Men kanske ännu viktigare är att fråga sig varför så få ens tänker på om traumat att inte få leva med barn skulle se likadant ut om samhället inte var organiserat i kärnfamiljer?

Heterosexualiteten som institution

Både Goldina Smirthwaite och Ulrika Westerlund uttrycker att de som feminister blivit förvånade över argument mot surrogatmödraskap. Själv blir jag kanske inte förvånad, men besviken, över att feminister inte ser att diskussionen om surrogatmödraskap blir till ett sätt att slippa diskutera familjepolitiken och kärnfamiljsnormen.

Av alla Grupp 8:s krav på 1970-talet är det ett som var alldeles för radikalt för att förverkligas – kravet om en annan organisering av samlivet: 25% av all nybyggnation ska byggas som kollektivhus.

I dag tycks 1970-talsfeminismens motstånd mot heterosexualiteten som institution vara borta, kvar finns bara en svepande kritik mot ”heteronormen”. Därmed kan alla, oavsett sexuella preferenser, förväntas inordna samlivet enligt patriarkatets kärnfamiljsnorm. Och därmed kan förespråkare för surrogatmödraskap låta den biologiska kärnfamiljen bli det som oftast framhålls som förebild för så kallat altruistiskt* surrogatmödraskap. Som om det inte fanns tvång och påtryckningar mot kvinnor inom kärnfamiljen. Så skriver exempelvis Goldina Smirthwaite i en kommentar ”Om nu någon vill hjälpa sin syrra eller svägerska att få barn – varför ska samhället förbjuda detta?” och på Feministiskt Forum i helgen avslutade Åsa Hagelstedt (V) debatten med frågan om varför inte hennes mamma skulle få vara surrogatmamma till sin egen syster?

Återigen individualism och associationsargument, helt utan samhällsanalys, utan problematisering av kvinnors förväntade godhet och villighet till uppoffring för andras behov, utan könsmaktsanalys och dessutom utan analys av kärnfamiljen som ekonomisk bas i samhället.

Knuten där förtryckets trådar löper samman

Så kan man fortsätta blunda för den motsägelse som samhället avslöjar i inställningen till kärnfamiljen: å ena sidan pressas medborgarna genom organiserandet av familjepolitiken (inklusive byggandet) in i kärnfamiljen, å andra sidan finns ett antal samhälleliga psykologiinstitutioner som ska ta hand om resterna av den. Jag brukar citera den norska feministen Kjersti Ericsson, som skrivit om familjeterapeuter: ”Det är märkligt att en yrkesgrupp som genom sin praktik sett hur mycket ohyggligt, sinnesjukt och perverst som föregår i en familj (och som enligt familjeterapeuternas egen åsikt är ett resultat av mekanismer i själva familjesystemet) så sällan sätter frågetecken inför familjen som samhällsinstitution.” 2.

Kärnfamiljen har en nyckelroll i att upprätthålla kvinnoförtrycket, både ekonomiskt och ideologiskt. Redan den gamle patriarken Karl Marx sa en gång att om äktenskapet inte var basen för familjen skulle det inte vara föremål för lagstiftning, på samma sätt som vänskap inte är det.

Just så borde vi ställa oss frågor om surrogatmödraskap. Det vill säga höja blicken från individualismen och se till ideologin. Vilken sorts samhälle vill vi ha? Vilken människosyn ska vi ha? Är kvinnor människor? – som kvinnorörelsen frågade på 1920-talet. Ett vara eller en vara?

I det kommer också klassperspektivet in, liksom synen på barn. Att tro att frågan om surrogatmödraskap kan lagfästas som enskildas personliga val fungerar helt enkelt inte i en patriarkal och varufierad värld där surrogatmödraskap redan är en global industri. Som feminister har vi inte råd att vara så naiva i inställningen till lagen.

Så hur vi än vrider och vänder oss, kommer vi inte runt diskussionen om kvinnors vara i samhället. Oavsett vad vi tycker om enskildas behov eller val, handlar surrogatmödraskapsfrågan i dag om samhället eventuellt ska lagstadga om barn som varor och kvinnors kroppar som till för andra.