När Thomas Dennerby presenterade Sveriges VM-trupp satt jag på lektion och störde mina klasskamrater med mina uppgivna suckar. Jag suckade inte på grund av de spelare som presenterades eller över de som inte fick plats. Jag suckade högt när Thomas Dennerby ännu en gång förkunnade att lagets målsättning inför VM är att ta sig till kvartsfinal, minst. Men ni kan stryka det sista. Landslaget har bestämt sig, de är nöjda om de överlever det tuffa gruppspelet.

Det låter som Lars Lagerbäck, herrarnas förra förbundskapten. Innan varje mästerskap stod han och mässade om att ”vi ska gå vidare från gruppen”. Tråkigt och fegt. Kanske handlar det om att slippa pressen? Det här laget kan vinna VM-guld men de kan lika gärna lämna turneringen utan att ha överlevt det tuffa gruppspelet.

Kan alla slå alla?

Allt och inget kan hända, alla kan slå alla säger man, nå väl – det är en sanning med modifikation. Om nu alla lag kan slå alla finns det ingenting som säger att Sverige inte kan banka dit Sundhages USA, spela bort Martas Brasilien eller vinna en final mot hemmalaget och hemmapubliken. Om alla lag kan slå alla känns det fegt att sätta kvartsfinal som mål. Om Sverige på riktigt tror sig kunna slå USA i ett VM så borde målen vara högre ställda. Jag hoppas verkligen att snacket om kvartsfinal är ett knep för att slippa pressen – det vore en aning tragiskt om så inte var fallet.

Asslani kan inte leva på gamla meriter

Men, det var inte målsättningen som blev den stora snackisen efter måndagens presentation av VM-truppen. Det var ett namn som många reagerat över, en spelare som inte får åka med till VM. Kosovare Asslani. Jag har läst experter som tyckt att det är fegt att Asslani inte blivit uttagen till VM. Men de glömmer bort att Asslani har inte förtjänat någon biljett. Den som säger något annat glömmer vad som hände i EM 2009 – när hon fick en startplats till skänks och sedan inte levde upp till förväntningarna, som i och för sig var högt ställda på den unga debutanten. Den som säger något annat har missat Asslanis vår i Linköping. När hon inte varit skadad har hon inte heller dominerat. Att Asslani var grym i Linköpings guldlag 2009 kan jag inte förneka. Men Asslani, som aldrig visat framfötterna i landslaget, kan inte leva på gamla meriter. Många reagerar starkt på att Asslani, den kvinnliga Zlatan, petas ur landslaget. Kosse må ha förmågan att avgöra matcher på egen hand men hon är ingen Zlatan. Verkligen inte. Jag hoppas att Kosse är besviken idag, på sig själv. Det är först då hon kan borra ned huvudet i backen och knäppa alla som tvivlat på näsan. Det tror jag att hon gör. När EM spelas i Sverige 2013 är hon bärande i truppen.

Det behövs lugn och ro

Så varför tas hon inte ut i år? Kan hon inte behöva ett mästerskap till på sig för att komma in i det? Jag vet inte hur Dennerby tänker, jag däremot tänker såhär; Kosse är idag ingen startspelare. Om hon ska med till VM får hon nöja sig med korta inhopp. Hon måste ställa in sig på att nöta bänk ett helt mästerskap. Jag får för mig att Kosse inte är en spelare som accepterar det. Det kan generera i slitningar inom gruppen. Hade jag varit förbundskapten så hade jag petat Kosse av just den anledningen. För att det behövs lugn och ro.

Linnea Liljegärd är en spelare som accepterar en bänkplats och inte gnäller. Hon är också en spelare som gjort sju mål på åtta matcher hittills i damallsvenskan – trots att hon varit sjuk. Givetvis skulle Liljegärd ha fått en biljett av Dennerby; hon borde fått Madeleine Edlunds. Edlund är inte en landslagsspelare. Edlund beskrevs länge som Hanna Ljungbergs efterträdare, men nu har vi nyktrat till och vet bättre. Den nya ”Nya Ljungberg” – Sofia Jakobsson – fick plats i Dennerbys trupp. Härligt.

Almgren borde vara besviken

Johanna Almgren petas och inget nytt där. Hon har varit med och fallit bort förr. Hon är tydligen inte lika besviken som efter petningen 2008. Det borde hon vara – hon har aldrig varit bättre än vad hon är idag. Jag hade tagit ut Almgren i min VM-trupp, jag hade gett henne en plats i startelvan och jag hade njutit när hon slår sina inlägg, gör sina löpningar och balanserar på säkerhetsgränsen.

Men istället får jag se Marie Hammarström i truppen. Även om Hammarström är en bra spelare kissar jag inte direkt på mig av upphetsning när jag tänker på henne i en eventuell startelva.

Edlund och Jakobsson är inte spelarna som ska rädda Sverige i detta mästerskap. Det är Therese Sjögran, Lotta Schelin, Charlotte Rohlin och Caroline Seger som ska bära landslaget mot guld, eller mot en kvartsfinal. Om inte de presterar på topp så är det skitsamma om avbytarna heter Almgren och Asslani eller Edlund och Hammarström.