Det är 30-årsjubileum för feminister från hela Latinamerika och Karibien, och de rörelser som tog initiativ till den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Sissela Nordling Blanco rapporterar från ett möte med metoder att ta efter.
Under 30 år har feminister från Latinamerika och Karibien träffats vartannat eller vart tredje år för att tillsammans diskutera, utbyta erfarenheter, analysera och utforma strategier tillsammans. Första träffen ägde rum 1981 i Bogotá och samlade ett hundratal besökare. I år firades 30-årsjubileumet i samma stad som det hela startade, men denna gång med närmare 1 500 anmälda deltagare. Forumets tema var: ”30 år av latinamerikansk och karibisk feminism: att knyta upp, klä av och att återknyta”.
Knutmetaforen syftar på politiska knutar och konflikter som ska upp till ytan för att bearbetas. I takt med att forumet vuxit har också feminismens komposition förändrats. Representationen utifrån till exempel etnicitet och ras har breddats; antalet deltagare som identifierar sig som ursprungsfolk och afroättlingar har ökat, och sedan några år tillbaka är forumet inte bara öppet för biologiska kvinnor med kvinnlig könsidentitet utan även transinklusivt. Detta har öppnat upp för fler perspektiv och nya problemformuleringar.
Konstant förändring
En fortsatt utvidgning eftersträvas, men samtidigt poängteras vikten av att inte låta målet stanna vid att ”få in” vissa kroppar och låta de förkroppsliga mångfald, utan att göra upp med de strukturella hindren och knutarna som finns i vägen för olika subjekt att inta en plats i feminismen och omformulera den. Kännetecknande för forumet verkade vara förståelsen av feminism som en rörelse i konstant förändring och utveckling utan en fast inre kärna, samt en rörelse som inte existerar i ett vakuum, utan som korsas av och sammanfaller med rörelser mot andra former av diskriminering och ojämlikhet.
Metoderna som användes på forumet för att belysa knutar och klä av patriarkatet, kapitalismen, rasismen, kolonialismen och heteronormativiteten inom den egna rörelsen är något som den feministiska rörelsen i Sverige skulle kunna vinna mycket på att ta efter. Detta gjordes bland annat genom 2-dagars långa ”provocaciones”; worskhops som är till för att identifiera konflikter och konfrontera exkluderande praktiker. Första dagen löses knutarna upp och andra dagen knyter man om, genom att diskutera möjliga vägar framåt och strategier för omstrukturering.
Vikten av att positionera sig själv och sin kamp i ett sammanhang och inte göra anspråk på universella lösningar betonades starkt. Flera röster framhävde det komplicerade förhållningssättet till feminismen, just på grund av den dominerande feminismens historiska osynliggörande av vissa kroppar och erfarenheter. Som en kvinna sa, så är identifikationen som just afrofeminist viktig för henne och många andra kvinnor med afrikansk påbrå, på grund av att de annars osynliggörs; ”Många av oss kallar sig inte feminister, trots att vi verkar feministiskt och bidragit till kampen, och detta beror på att feminismen inte har erkänt oss som aktörer i just den historian, i den feministiska berättelsen. Kampen görs till något som inte inkluderar vår delaktighet”.
Applåder till kritiska röster
Ytterligare en metod som användes för att frammana konfrontation med exkluderande praktiker inom den egna rörelsen användes vid forumets avslutning, där en öppen scen fanns för alla grupper eller organisationer som ville hålla anföranden. Scenen intogs av bland annat autonoma feminister som hade kritik mot att forumet kostade pengar, vilket hindrade många fattiga kvinnor från att delta. Hiv-positiva kvinnor intog scenen för att uppmärksamma stigmatiseringen av hiv-positiva och feminiseringen av hiv som en viktig feministisk fråga att arbeta med.
Transfeminister gick upp för att uppmärksamma sina behov på rättigheter och solidaritet från andra feminister. Karibiska kvinnor gick upp för att påtala bristen på inkludering av karibiska, brasilianska och ursprungsfolkskvinnor som inte är spansktalande eftersom forumet hålls på spanska utan tolkning. Sammanlagt hölls omkring 30 olika anföranden. Kritiska röster besvarades med applåder. Ingen skam för att föra fram intern kritik fanns, och ingen tacksamhetsskuld satte stopp för att säga det som måste bli sagt.
Efter detta utsågs värdlandet för nästa forum. Det vinnande landet blev Perú, som nu har många knutar att bearbeta och ta ansvar för inför nästa forum, men som i sin kandidatur också framhävde just strävan efter att inkludera de många olika feministiska rösterna i arbetet med att skapa Encuentro feminista de Latinoamerica y el Caribe 2013.
