December 2009. Klimatfrågan var på var allas läppar. Världen höll andan. Media skrev spaltmeter efter spaltmeter om klimathotet och bevakningen av det internationella toppmötet i Köpenhamn var intensiv.

Hundratusentals människor hade samlats i den danska huvudstaden för att ge makthavarna stöd att våga vara modiga. Men resultatet blev nedslående. Det var som om luften gick ur hela världen. Frågan som hade krönt löpsedlarna var plötsligt som bortblåst. Krisen som hotade vår egen och våra kommande generationers överlevnad blev till notisstoff.

När de internationella klimatförhandlingarna återupptogs i Bangkok i förra veckan, var det mediala ointresset påtagligt. Visst kan det faktum att samtalen enbart var ”intersessionella”, och fungerade som förförhandlingar inför toppmötet i Durban i december, ha bidragit till det svala intresset. Men, att det inte ens bevärdigades en notis i svensk dagspress kan te sig något märkligt.

Syftet med Bangkok var att bygga vidare på de få framgångar som nåddes i Köpenhamn och nu senast i Cancun i december. Förutsättningarna för en dialog baserad på konsensus var små, då det rådde oenighet om utgångspunkterna för förhandlingarna. Vissa länder ansåg att Cancunsamtalen hade varit alltför vaga, andra att de varit alltför ambitiösa och ytterligare några att man borde överge Cancundokumenten och återgå till tidigare överenskommelser. Oenigheten innebar att alltför mycket tid och energi lades på formalia och att anslå dagordningen, istället för att fokusera på samtalens substans. Då processen förhalades, bortprioriterades även möjligheten för intresseorganisationer att intervenera.

En av dessa var det internationella nätverket GenderCC, vars syfte är att säkerställa att ett könsperspektiv integreras, både i själva förhandlingsprocessen, men även i substansen och de faktiska resultaten. Nina Somera, en av nätverkets talespersoner, betonar att GenderCC vill ge en röst åt klimatförändringarnas mest utsatta grupp, fattiga kvinnor i syd.

GenderCC har sedan starten 2003 rönt vissa framgångar i förhandlingarna. Medvetenheten om vikten av ett könsperspektiv i klimatfrågan har ökat och fler länder visar engagemang. Ett av dessa är Sverige.

– Varken Sverige eller EU är svåra att samarbeta med i genusfrågan. Men, ingen av dem tar en särskilt aktiv roll för att lyfta frågan i förhandlingarna, menar Nina Somera.

Det är inte lätt för GenderCC att få gehör hos delegationerna. Konservativa och till och med fundamentalistiska krafter kan vara tuffa att stångas mot. Men även de progressiva länderna är svårflörtade.

– Klimatfrågan är komplex och det finns ständigt andra frågor som anses vara av större betydelse.

Staffan Tillander, Sveriges ambassadör för internationella klimatfrågor, håller med om att Sverige inte arbetat tillräckligt omfattande med frågan om kön i klimatförhandlingarna. Inför Köpenhamn intensifierades dock det svenska engagemanget och Sverige var en av parterna som tryckte på för införandet av genus i den gemensamma visionen, vilken blev en av framgångarna i Köpenhamn. Arbetsgruppen för den gemensamma visionen leddes för övrigt av miljöminister Andreas Carlgren.

På frågan om det finns delegationer från andra länder som motsätter sig könsperspektivet i förhandlingarna, svarar Tillander att det inte handlar om motstånd. Det som främst präglar de internationella klimatförhandlingarna just nu är likgiltighet. Det finns inte alltid plats för könsperspektivet i en fråga som rymmer så många komplexa aspekter.

Att genusaspekten är viktig råder det dock inget tvivel om, menar Tillander. Ett tydligt exempel är att klimatförändringens konsekvenser, som ökenutbredning och avskogning, tvingar kvinnor och unga flickor att tillbringa allt fler timmar för att hämta vatten och samla ved, vilket i sig leder till missad skolgång, mindre möjligheter till inkomstgenerande aktiviteter och ökad risk risk för sexuellt våld.

– Visst är det viktigt och värdefullt med genusreferenser i förhandlingstexterna. De fungerar som krokar att hänga upp diskussionen vid och föra den vidare. Men, det är i utformningen av projekt och åtgärdsprogram som könsperspektivet blir särskilt avgörande. Det är i insatser kring anpassning och tekniköverföring som det blir möjligt att vara konkret och påvisa vinsterna.

Nina Somera och GenderCC ger inte upp. Nätverket ställer krav på att anpassningsprojekt bör tilldelas 50 % av den totala klimatbudgeten och att 30 % av dessa ska vara öronmärkta för kvinnofokuserade projekt. Dessutom måste insatser kring tekniköverföring- och utveckling förankras med kvinnorna i det lokala samhället, mot vilka åtgärderna riktas.

GenderCC:s strategi inför Durban är att mer intensivt lobba på nationell nivå för att få fler länder att våga tala om kön i klimatförhandlingarna samt säkerställa att könsperspektivet integreras i beslutsfattandet.

– Vi kommer att fokusera mer på kapacitetsbyggande arbete gentemot våra gräsrotsmedlemmar, skärpa våra positionspapper och stärka samarbeten med aktörer på lokal nivå, avslutar Nina Somera.