Den israeliska regimens egen rapport om bordningen av Ship to Gaza släpptes i veckan. Samtidigt publicerades stora mängder hemliga dokument från tio år av förhandlingar om konflikten i Mellanöstern. Många försöker nu tolka betydelsen för fredsprocessen. ”Vilken fredsprocess” är en allt mer relevant fråga, enligt fredsaktivisten Inna Michaeli.
Inna Michaeli är utvecklingssamordnare på Women’s Coalition for Peace, WPC. Hon är inte förvånad, varken över slutsatserna i Turkel-rapporten om bordningen av Ship to Gaza eller det som framkommit i de hemliga dokumenten från vad hon menar egentligen är ockupationssamtal. Enligt hennes uppfattning fyller båda övningarna samma syfte – att förhala och motverka internationell kritik för att samtidigt fördjupa ockupationen och öka Israels kontroll över de palestinska områdena. Turkel-rapporten beskriver som väntat att den israeliska militärens bordning av Ship to Gaza var laglig och försvarar våldet som dödade nio turkiska aktivister.
– Du förstår vad som pågår, men när du faktiskt läser det svart på vitt är det alltid en chock, även om du visste om det innan. Den israeliska regeringen har en gammal tradition att utse kommittéer och utredningar, eftersom det är ett effektivt verktyg för att förhala internationell kritik och skapa en illusion om en demokrati som är kapabel att utreda sina egna fel och brister. Den kanske viktigaste slutsatsen efter Goldstone-rapporten om Israels attack mot Gaza vid årsskiftet 2008–2009 är just detta: Israel kan inte utreda sig själv. Till denna dag har inte en enda människa ställts till svars för de hundratals liv som släcktes, säger Inna Michaeli.
Tilläts inte vittna
Hon framhåller att regeringens avsikt aldrig var att avslöja brott och peka ut skyldiga, utan att dölja brott och skydda de kriminella. Den enda parlamentsledamoten i israeliska Knesset som var med på flottiljen och bevittnade händelserna, Haneen Zuabi, fick aldrig vittna.
– Detta utöver medias bristande respekt och de rena våldsamheter hon fick utstå i Knesset efter händelserna. Hon fråntogs även sina diplomatiska privilegier som straff. Bara här om morgonen läste jag vittnesmålen från de israeliska människorättsorganisationer som kallats till Turkel-kommittén. De blev ständigt avbrutna och kommittéledamöternas frågor visar klart som dagen att huvudfokus var att rättfärdiga Israels militära ingripande och anklaga palestinierna för att stödja terrorism och ha valt Hamas, och därigenom förtjäna vad de än råkar ut för.
Inna Michaeli har reagerat på att USA–administrationen snabbt godkände rapporten och beskrev den som pålitlig och oberoende.
– Det pressmeddelandet låg förmodligen klart långt innan rapporten publicerades. USA har andra intressen här än lag och rättvisa, om någon fortfarande hade några illusioner på den punkten.
Militären är samhället
Bland fredsaktivister och kritiskt tänkande israeler är Inna Michaelis hållning inte ovanlig, men för samhället i stort är den provocerande. CWP har nyligen beskrivit i en rapport hur förtrycket mot fredsaktivister och andra oliktänkande har ökat i Israel de senaste åren. Ändå har de fortsatt att göra sitt bästa för att visa att det finns människorättsförsvarare i Israel som motsätter sig regeringens agerande och kräver rättvisa och frihet för Gaza. De samlade namnunderskrifter för flottiljen och natten efter bordningen lyckades de på två timmar samla ihop 200 israeler för att välkomna fartygen i hamn. Men generellt sett betraktar hon allmänhetens intresse för Turkel-kommitténs arbete som lågt.
– Det är viktigt att förstå att det israeliska samhället är djupt militariserat. För majoriteten av den judiska israeliska allmänheten kan militären inte separeras från samhället. Militären är samhället, våra söner som försvarar oss och så vidare. Det här synsättet är ofta en familjevärdering. Så precis som för regeringen och militären kommer majoritetens svar på om brott mot internationell rätt begåtts alltid att vara ”nej”.
Turkel-kommitténs medlemmar utsågs av regeringen och har letts av en av domarna i Israels högsta domstol, Jacob Turkel. Såväl Turkel som övriga ledamöter, inklusive de två internationella observatörerna, beskriver Inna Michaeli som en grupp juridiska experter och tidigare militärer och statstjänstemän, samtliga på högerkanten politiskt och ”alla israeler eller från väst, med en historia av likgiltighet inför västländers kränkningar av mänskliga rättigheter”.
En domstol krävde att regeringen skulle utse åtminstone en kvinna som ledamot i Turkel-kommittén, i enlighet med FN-resolution 1325 om vikten av kvinnors deltagande i beslut för hållbar fred och säkerhet. Domstolen fastslog att om regeringen tillfrågade fem kvinnor och alla nekade skulle den ha fullgjort sin skyldighet.
– Och, minsann, kort där efter hände just det, konstaterar Inna Michaeli innan hon förklarar varför CWP ändå aldrig hade krävt att kvinnor skulle inkluderas i kommittén:
– Vi respekterar andra feministiska organisationers strategier, men det faktum att regeringen utser medlemmarna garanterar att ingen som är kritisk mot den israeliska politiken utses. Kommitténs huvusakliga mandat är att dölja de brott som begåtts mot det palestinska folket och legitimera militärt våld. Därför anser jag att deltagande i kommittén är detsamma som delaktighet i ett brott.
Rättfärdigat rutindödande
Turkel-kommittén ska inom ett antal månader komma med en andra rapport, men Inna Michaelis förväntningar på den är samma som på den första delrapporten, det vill säga inga alls.
– Poängen är inte rapporten utan den illegala israeliska belägringen av Gazaremsan och försök att stoppa motstånd mot belägringen – oavsett om det handlar om militära attacker på internationellt vatten, eller falska kommittéer eller förföljelse av människorättsorganisationer. Poängen är att för över två år sedan dödade den israeliska militären närmare 1 500 människor i Gaza, män, kvinnor och barn, hela familjer. Vi vet inte ens alla deras namn. Till denna dag har ingen ställts till svars för detta brutala massmord. Precis som ingen ställs till svar för rutindödandet av deltagare i fredliga Palestinsk-Israeliska demonstrationer mot muren på Västbanken.
– Turkel-rapporten och alla framtida rapporter och kommittéer utses av Israels regering för att rättfärdiga sig själv och ge USA-administrationen och andra västdemokratier en ursäkt att förneka sin skyldighet att upprätthålla internationell rätt. Därigenom försäkrar de sig om att palestiniernas mest grundläggande mänskliga rättigheter kommer att kränkas om och om igen. Därför att arabiska liv betyder så lite att de kan tas utan några som helst konsekvenser.
Vilken fredsprocess?
På samma sätt anser Inna Michaeli att de så kallade fredsförhandlingarna år efter år upprätthåller ockupationen och förvärrar läget för palestinierna och att ingen av förhandlingsdelegationerna företräder legitima intressen. Uppgifterna som läckt ut bekräftar hennes uppfattning att båda sidor ägnar sig åt förhalningstaktik.
– Läckorna gör bara frågan ”vilken fredsprocess?” ännu mer relevant. Ingen riktig process pågår, och fredssamtalen kan lika gärna kallas ockupationssamtal, eftersom både avsikten och resultatet är att ockuptionen upprätthålls och fördjupas.
Hur pålitliga uppgifterna är går dock inte att säga, vilket Inna Michaeli använder för att ytterligare illustrera sin poäng när det gäller förhandlingarnas legitimitet.
– Varför ska vi, människor vars liv står på spel här, behöva kommentera spekulationer och dokument med tvivelaktig trovärdighet. Vi har full rätt att delta i en öppen diskussion, att se de riktiga protokollen, att ha en röst.
– Jag är bara en av miljoner israeler och palestinier vars nuvarande liv och framtid debatteras bakom stängda dörrar ”i vårt eget intresse”. Självklart kan fredsförhandlingar inte genomföras om människorna som berörs hålls helt avskilda och om förhandlarna inte behöver stå till svars inför folket.
Smärtsam insikt
CWP har i sina analyser av läget kommit fram till att den israeliska allmänheten och regeringen går igenom en process mot insikt om att Israel inte kan vara judiskt och demokratiskt samtidigt. Antingen främjas en etno-religiös grupp på alla andras bekostnad, eller så är staten demokratisk och behandlar alla medborgare lika. Det går inte att göra både och samtidigt.
– Den insikten är smärtsam och irriterande för många. Den väcker aggressioner och genererar ibland fascistiska ståndpunkter, eftersom många väljer judisk framför demokratisk.
Inna Michaeli ser hur israelerna blir allt mer övertygade om att fred är omöjligt. Våldsam dominans och kolonial kontroll över det palestinska folket börjar framstå som det enda sättet för israeler att kunna leva i Israel. Hon är övertygad om att förtrycket av de som fortsätter att försvara demokratiska värden och mänskliga rättigheter kommer att öka ännu mer.
– I takt med att de demokratiska normerna bleknar bort och det inte längre finns någon anledning att låtsas, skapas en gynnsam atmosfär för förföljelse av ”förrädare” och dissidenter som inte anpassar sig till den nationalistiska ideologin.
