Inom volleyboll finns det regler för hur stora bikinis damspelarna får ha. Från att redan vara minimala täcker de nu knappt någon yta alls. Reglerna kom till för att göra sporten mer “kommersiellt gångbar”, och dra publik. För damlag inom elitfotbollen dyker det då och då upp förslag som ska dra sponsorer och intresse till sporten. Allt som oftast handlar det om att tvinga på spelarna tajtare tröjor och kortare shorts. LdB Malmö har till och med föreslagits att spela i kjol. Ett förslag som, minst sagt, inte föll i god jord.

Badminton har tidigare varit unikt i behandlingen av sina utövare. Idrotten gav män och kvinnor tidigt samma rättigheter; när sporten fick OS-status infördes det klasser för damer, herrar och mixed samtidigt. Att slå med racket på en fjäderboll har anor tillbaka till 1800-talet. Bilder visar män i hög hatt och frack och kvinnor i långa klänningar och uppsatta frisyrer jaga bollar i luften. Dessa kjolar försvann – spelarna blev proffs.

Bara mixedklasserna ger badmintonen en särställning på den annars så separatistiska idrottsarenan; på egna villkor har män och kvinnor tävlat med varandra och mot varandra.

Jämför detta exempelvis med tyngdlyftning. En gren som funnits med under alla OS i modern tid; sedan 1896 i Aten. För damer blev det tillåtet att tävla år 2000 i Sydney. Det tog 104 år.

Vad gör detta för synen på kvinnorna som idrottsutövare?

Ta Eurosports bevakning av mästerskapen. Lennart “Hoa Hoa” Dahlgren är expertkommentator de avslutande dagarna. Tidigare kommenterade han även damklasserna, men han pratade för mycket om utövarnas utseende och för lite om deras prestationer. Prestationer som visar att dessa damer var de starkaste i världen. Han kunde haspla ur sig saker om deras kroppshydda, sminkning och allt där i mellan. Till EM som gick för några veckor sedan fick han bara vara bisittare till herrarna.

Kommentatorn Jan Olov Nolsjö löste detta genom att själv anmärka på lyftarnas utseende. När vinnaren i klass + 75 kg, den överlägsna ryska Tatiana Kashirina, klev upp berömde han hennes “proportioneliga” kropp. “Vilket är en vackrare syn än de som väger uppåt 170 kilo, man man ska ha några åsikter om det.”

Och det ska man inte. Ingen ska ha det. Men ändå sitter han och tror att det är acceptabelt beteende från hans sida.

Idrottsutövare bör behandlas som just idrottsutövare. Med fokus på prestation i en kontext anpassad för just den utövaren. Detta är något att arbeta för, och inte mot. Den självklara jämställdheten som badmintonutövarna verkat i vill badmintonförbundet radera. Det är dags att börja göra skillnad på kvinnor och män, tycker BWF, och de ger ett “okej” till att ha åsikter om kvinnliga idrottares utseende. Kvinnor ska märkas med en kjol, som de får ha shorts under om de vill, har förbundet så välvilligt meddelat. Men damerna ska veta sin plats.

Det spelar ingen roll hur mycket media skriker “PR-kupp”, och hur duktiga de tycker att BWF varit med att ge uppmärksamhet åt sporten. Förslaget ska träda i kraft den första juni. Då kommer dessa idrottsutövare reduceras till kjoltyg. Något som kvinnor i århundraden kämpat för att slippa.

Ett steg framåt. Två steg tillbaka.

BWF vill skapa kön med kjol. Istället för att skapa möjligheter för idrottsutövande.