Under projektnamnet Machofabriken, som presenterades i veckan, har ROKS, SKR och Män för Jämställdhet samarbetat för att ta fram ett material som väcker frågor om mansrollen. Svante Tidholm var där.
Det måste ha börjat som en väldigt enkel idé runt fikabordet: ”Mannen är en konstruktion… Han är inte fri. Han liksom står i en låda. Ja, en låda!”
Lådan. Det är hela grejen med projektet Machofabriken som lanserades i tisdags för hundra förväntansfulla aktivister, föräldrar, lärare och journalister. Stämningen i luften var tät och upprymd; äntligen en satsning på de förlorade pojkarna, de vi aldrig på riktigt når fram till! Kommer vi få det där hemliga verktyget, den magiska dyrken, som får oss att kunna prata med pojkarna om hur de blir som de är… För medan feminismen gjort underverk med samhället och flickors och kvinnors möjligheter, har ju manligheten; männen och pojkarna, stått bredvid, i bästa fall med armarna i kors, lite sura, i värsta fall utspottandes homofoba adverb, aktivt motarbetande allt framsteg.
Problemet har alltid varit att försöka hitta ett sätt att få pojkar och män att se vinster i att förändra manligheten. Att göra det för kvinnors skull räcker inte, inte hela vägen in till det hemliga rum i alla människor med kuk. Män står för 90% av allt våld i samhället, säger någon upprört. Nittio procent! Än sen då. What else is new? Att hantera, utöva och utstå våld och hot om våld är vardag för alla män. Det är en så starkt införlovad del av manligheten att den knappt går att separera från manligheten själv.
Men tillbaka till den glassiga konferenslokalen på Östermalm, där Emma Lundqvist och Lisa Malmberg kliver upp på scenen. De är två av de som i tre års tid nu utarbetat Machofabrikens pedagogiska material som består av 17 kortfilmer och en drygt hundrasidig handledning, redo att skickas ut till lärare och informatörer i hela landet. Det är på modernt vis ingen ideell förening som drivit projektet utan istället har företaget Amphi Produktion på uppdrag av Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund och ROKS tillsammans med föreningen Män för Jämställdhet med stor professionalism gjort jobbet, men de mesta stålarna står Arvsfonden för.
Det är ett banbrytande samarbete, två av landets största och viktigaste intresseorganisationer mot våld mot kvinnor och den enda ”manliga” organisation som på riktigt arbetar för en ny manlighet har alltså gått samman i enad front mot (eller var det för?) pojkarna/männen som står i lådan, det vill säga beter sig som stereotypa snubbar. Målgruppen är 14-23-åringar.
I lokalen släcks ljuset ner och en film rullar på duken. Det är en kort sekvens där en man står naken vid ett rullband, mot honom rullar kartonger etiketterade med manliga egenskaper; stark, hårig, beslutsam, hårig osv. När en kartong märkt fnissig kommer på bandet stannar allt till. Han tar lådan och slänger iväg den, och bandet rullar vidare. Kartongerna lägger han omkring sig, murar upp väggar nära sig. Till slut står han helt instängd av de normer han ska uppfylla. Det är en effektfull bild av hur män skapas, utan att kunna välja själva.
Men sen händer något spännande. Mannen på duken är helt instängd, han finns inte längre, kvar är bara ett litet fängelse. Allting stannar upp. Plötsligt slår han ner alla väggarna, lådorna omkring honom flyger. Nu ser vi istället hur han står där ensam, utan något som stänger in honom. I händerna håller han en låda utan etikett. The end.
Vad var det som hände, frågar Emma och Lisa. Vad var det vi såg? Några i publiken hakar på och svarar duktigt på de retoriska frågorna. Sen säger en kvinna (för det var nästan bara kvinnor som sa nåt): ”Sen på slutet, stod han där med en tom kartong, det var spännande att tänka sig vad den lådan betyder”. Vi kommer få anledning att återkomma till det där öppna slutet, för det visar sig att det återkommer i de flesta av filmer.
Som en del i projektet har en enkät med ungefär 1100 unga män och kvinnor (typ hälften var) i nio städer genomförts. Resultaten är intressanta men inte helt förvånande. Ungefär hälften av alla tillfrågade tycker båda att det är viktigt att killar är manliga, men sju av tio tycker tror att andra tycker det är viktigt att killar är manliga. Det här återkommer flera gånger, även i det pedagogiska materialet; vikten av vad andra tycker. Det verkar vara så att killar och tjejer själva eftersträvar frihet från normer, men är rädda för vad andra skulle tycka.
En annan intressant fråga är om den tillfrågade skulle vilja förändra det som anses vara manligt i samhället idag. Svaret är att nästan sju av tio killar är negativa till förändring, medan bara tre av tio tjejer är emot. De allra flesta tjejer vill ha en annan manlighet medan killar vill ha kvar det som är. Det är deppigt att höra, men såklart en sporre för alla som längtat efter något som Machofabriken. Hela sex av tio tjejer tror att det går att förändra manligheten, medan bara 35 % av killarna tror det går. Återigen är det tjejerna som tror på en förändring av manligheten medan killarna framstår som hopplösa bakåtsträvare.
Här finns en av Machofabrikens största utmaningar – och svaghet. För den där mannen i filmen som står där med en tom låda i handen, fri från alla stereotypa manliga egenskaper han inte valt, vad är det han har för val egentligen? Vad står det på hans låda, där han står naken utan murar som skyddar?
I vägen för målet, frihet för pojkar att kliva ur lådan, står också extremt mäktiga motståndare; en stor del av den kultur, musik och media unga konsumerar visar tydligt vilka egenskaper som är manliga. Det är samma egenskaper killarna och tjejerna i enkäten listat: att vara stark och ha muskler. Det är tyvärr inga gamla surgubbar i kostym vi har att göra med här, de vore lättare att avfärda, utan de största medieproducenterna i världen hand i hand med de fetaste fotbollsstjärnorna och rapartisterna – företrädare för en manlighet så unket sexistisk och våldsam att man bara vill lägga sig ner och dö. Dessutom ökar starkt manlighetsformande institutioner som militären både i omfattning och popularitet bland unga män. Det kanske är taskigt att ta upp det här i samma text som Machofabriken, men kanske är det ändå nödvändigt för att ge en helhetsbild av vad vi har emot oss.
Machofabrikens superpedagogiska metafor med lådan man kan kliva i och ur synliggör hur banal konstruktionen av mannen är. Det är en fantastisk bedrift som jag tror kommer glädja hundratals, kanske tusentals, lärare, pedagoger, informatörer, föräldrar och unga. Men många av killarna, kanske just de som är den viktigaste målgruppen, kommer stå där, medvetna om att de beter sig som robotar, utan att veta varför de ska kliva ur lådan. En del kommer snabbt fatta vad som finns utanför murarna, frihet. Men friheten har ett pris i ett patriarkat. Det priset är högt, det är hårt, det vet de flesta som försökt gå emot förtryck. Det är de andra som ser till att vi håller oss på mattan.
Jag sitter och grunnar på den där tomma lådan den nakna mannen hade i handen igen. Männens framtid. De fantastiska organisationerna bakom Machofabriken och gänget som i tre år jobbat med projektet kan inte, eller vill inte, säga vad som är i den. Jag är imponerad och glad över en storslaget användbar satsning på pojkars (och därmed flickors) bättre liv. Nu kanske vi äntligen kommer kunna prata om machofabriken och hur den funkar.
Men vad finns bortom den? Det är ingen slump att projektet tagit sitt namn från manlighetens problem och inte lösning. Kanske får vi vänta tre år till på ett projekt som heter Mansfabriken, där vi får svar på frågan om vad den nya mannen ska använda för byggklossar för att bygga sig själv.
