Kvinnor har i alla tider hjälpt andra kvinnor in i moderskap och barnmorska är världens äldsta kvinnoyrke. Genom att problematisera yrket ur ett genusperspektiv lyfts strukturer fram som givit makt och tolkningsföreträde inom förlossningsvården.
Utvecklingen med statlig kontroll över barnmorskeverksamheten började i slutet av 1600-talet då ett antal läkare bildade ett ”Collegium Medicum”. För att hindra en folkminskning ansåg man att förlossningskonsten måste professionaliseras. Förlossning konstruerades som en medicinsk specialitet samtidigt som den traditionella jordemoderns kunskap och status nedvärderades.
Genom medicinsk utveckling och vetenskapliggörandet av kroppen, ändrades synen på förlossningar från ”natur till kultur”. Den födande kvinnan förpassades från en intim och kvinnlig relation tillsammans med jordemodern till ett födande i en manlig förnuftsorienterad diskurs. Konsekvensen för barnmorskan var att självständigheten minskade och att en stark kvinnlig gemenskap slogs sönder.
De traditionella barnmorskorna var rotade i samhällets kultur och hade kvinnornas förtroende. Därför möttes de medicinskt utbildade barnmorskorna av motstånd och det tog över 200 år för myndigheterna att få kontroll över barnafödandet. År 1819 tillkom en lag som gjorde det straffbart att verka som barnmorska utan att vara examinerad och vid 1900-talets början var den traditionella barnmorskekunskapen, byggd på nedärvd kunskap om födandet i princip utraderad.
Barnmorskorna hade, eftersom de var kvinnor, inte möjlighet att bilda skrå som hantverkare. Detta bidrog till att de inte etablerat ett eget kunskapsområde, utan utbildades med den medicinska vetenskapen som grund. Som kvinnor hade de inte heller tillgång till akademisk bildning, det vill säga läkaryrket var förbehållet männen.
I början av 1900-talet var det av stor vikt att barnmorskorna inordnade sig i hierarkin där läkaren hade tolkningsföreträde. Barnmorskan skulle bemöda sig om att stå i ett bra förhållande till läkaren för att ordinationer skulle bli rätt utförda. Det var läkarnas, det vill säga männens, självklara rätt att diktera villkoren för barnmorskorna. En patriarkal överordning som var direkt kopplad till makt och beslutsfattande.
Diskursordningen som återfanns i de analyserade dokumenten finns kvar även i modern tid. Idag är barnmorskans huvudsakliga verksamhetsområde graviditetsövervakning och förlossningsvård och det finns en hierarkisk ordning mellan barnmorska och läkare. SFOG (Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi) har tagit fram ett samarbetsavtal mellan grupperna där barnmorskan har ansvar för normalförlossningar, medan läkaren är inriktad på de tillstånd som definieras som avvikande. Det framgår också att läkaren har tolkningsföreträde om det föreligger oenighet.
Det juridiska systemet som byggdes upp runt barnmorskan syftade till att ge den medicinska vetenskapen och läkarna/männen makt. Före sekelskiftet var det vanligt att barnmorskor försvarade sitt handlande även när det inte låg i linje med myndigheternas, men efter sekelskiftet är tonen mer präglad av skam, skuld och självkritik. Det framgår i de historiska dokumenten att många tillstånd ansågs bero på barnmorskans försumlighet och slarv. Särskilt var det tecken på bristande hygien som hon kunde bli anklagad för och hon gjordes ansvarig för fall av barnsängsfeber som förekom.
I dag ökar tillfällen där barnmorskan blir anmäld för felbehandling. Ofta handlar det om att barnmorskan gjort för lite, något som kan tänkas bidra till överanvändning av medicinsk teknik på dagens förlossningsavdelningar. En del av den teknik som används idag är inte utvärderad och saknar evidens, men kan användas då det ger ett intryck av kontroll och handlingskraft.
I källtexterna finns mycket lite om det direkta vårdandet. En möjlig förklaring är att vårdandet ses som essentiellt kvinnligt och inte något som behövs läras in. Barnmorskan sågs som en symbol för modrande, även om modrandet, omsorgen och uppfostran av det lilla barnet i sig är könsneutalt. Under förlossning genomförs modrandet som en del av barnmorskans sociala praktik och är då en given kvinnlig egenskap som innebär ödmjukhet, klarsyn, tålamod, flexibilitet och gott humör vilket stämmer väl överens med de antagningskrav som fanns för barnmorskeutbildningen i början av 1900-talet.
Tilltron till den medicinska vetenskapen har onekligen varit och är fortfarande stark och det är viktigt att kontinuerligt uppmärksamma vad som styr utvecklingen och vilken grundläggande människosyn som ligger bakom.
Gamla tiders jordemödrar var bärarinnor av en genuin vårdande kunskap, där man såg den födande kvinnan i ett helhetsperspektiv, där även existentiella och kontextuella dimensioner var framträdande. Det är också viktigt att fundera över vilka konsekvenser olika diskurser kring födande får för kvinnorna. Är det idag självklart att barnafödandet tillåts vara en livshändelse som kvinnor lämnar bakom sig med förnyad styrka, lycka och hälsa?
