Berit Ås är trots sina 82 år i full gång och på krigsstigen igen. Feministiskt perspektiv träffar Berit Ås när hon är i Stockholm för att göra pr för det nordiska kvinnouniversitetet hon står i begrepp att starta. Forskningen vid det nya universitetet ska främst inriktas på tre områden: kvinnors reproduktiva rättigheter, ekonomi och våld mot kvinnor.

Berit Ås har kämpat för kvinnors rättigheter i snart ett halvsekel och hon är fortfarande lika engagerad. Det gör att utvikningarna kan bli både många och långa. Men det är svårt att inte imponeras av hennes kunskaper, energi och engagemang.

För dryga 25 år sedan startade hon Norges första kvinnouniversitet dit kvinnor från hela Norden sökt sig.

Men nu har bidragen från den norska staten dragits ner, samtidigt som kvinnouniversitetet fått press på sig att bedriva tvärvetenskaplig mans- och kvinnoforskning. Det gör Berit Ås mäkta arg och besviken.

– Dagens kvinnor är så moderna att de tycker att de inte behöver ett kvinnouniversitet längre, säger hon spetsigt.

Men det, är rent självbedrägeri, menar Berit Ås. Visst har kvinnor vunnit många strider och på pappret är det mycket som blivit bättre. Men strukturerna är desamma och underordningen finns fortfarande på samhällets alla områden. Det gäller inte minst inom religionen, ekonomin och politiken.

– Vi har fått lite armbågsutrymme, inte mer. Men vi har fått det på männens premisser, säger hon.

I takt med att kvinnor får mer makt ökar behovet hos ”storsamfundet” att slå tillbaka.

– Och det gör de med hjälp av myter och illusioner.

Den moderna myten är att nu är allt i sin ordning. Kvinnor är jämställda män och det är bara upp till den enskilda individen att ta för sig av alla möjligheter som finns. Om du inte lyckas är det ditt eget fel.

Backlashen på 1970-talets kvinnokamp kom redan under yuppiens storhetstid, 1980-talet, förklarar professorn.

– Då blev alla individer och vi slutade att tala om män och kvinnor som kategorier. Och det har påverkat feminismen negativt, menar Berit Ås.

Berit Ås är därför inte särskilt förtjust i att kvinnovetenskap på högskolorna blir ovanligare till förmån för genusvetenskap.

– Och att syssla med mansforskning är fint, fortsätter hon. Men om man arbetar med kvinnoforskning ses man som en kvinnosakskvinna – och det är fult, säger hon
Men Berit Ås är inte redo att lämna de frågor som gäller just bara kvinnor.
Det som upprör och engagerar henne är att under de 30 år som det kapitalistiska, individinriktade systemet fått fäste och feminismen inte längre är intresserad av att kategorisera de biologiska könen, har kvinnor världen över blivit fattigare och fattigare.

– Kvinnor har tillgång till en procent av jordens tillgångar. De kan inte spekulera på finansmarknaden.

Att vara jämställd och ha möjligheter till personlig utveckling är förbehållet välbärgade kvinnor i storstäder.

– Det är kvinnor som har en god utbildning och goda inkomster som kan vara jämställda. För de har råd att betala fattiga kvinnor för att få den hjälp de behöver för att kunna upprätthålla sin individuella jämställdhet, menar Berit Ås.

Också i det välbärgade Norden är det främst kvinnor som får betala ett högt pris när välfärdssamhället rustas ner. Det är kvinnor, framförallt på landsbygden, som riskerar att inte hinna till BB i tid när deras barn ska födas, det är kvinnor som får lida när kommunbidragen till kvinnojourerna skärs ner och det är kvinnor som tvingas jobba deltid fast de egentligen behöver en heltidstjänst.

– Det är så många kvinnor som känner sig misslyckade för att de gått på myten om individens möjligheter. De ser inte längre strukturerna som håller dem tillbaka.

Samtidigt är Berit Ås övertygad om att kvinnor situation kommer att bli bättre.

– Nu har vi varit nere i den svarta grytan så länge att det måste bli bättre.
Frågan är varifrån hon hämtar energi till att fortsätta kämpa för kvinnors rättigheter med samma glöd som hon gjort de senaste 40 åren.

– Jag är fortfarande förbannad, säger hon och anspelar på den bok om hennes liv som kom ut för några år sedan, ”Förbannad är jag ganska ofta”.