Det borde vara möjligt för Sverige att bedriva en jämställdhetsfrämjande utrikespolitik på alla plan. I den utrikespolitiska debatten kom frågan upp men fick oklara svar. Feministiskt Perspektiv vill veta mer, och väntar på att få reda ut saken med utrikesminister Carl Bildt.
Frågan om hur Sveriges utrikespolitik ska främja kvinnors rättigheter globalt gavs inga konkreta svar i förra veckans utrikespolitiska debatt. Carl Bildt presenterade en med egna ord sedvanlig utrikesdeklaration där kvinnor nämndes i samband med bistånd och det sexualiserade våldet i krigets Kongo. Utöver det inte mycket.
Begreppet kvinnors rättigheter omfattar för mänskligheten helt avgörande frågor som mödradödlighet, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, liksom kvinnors medverkan i beslutsprocesser som rör fred och säkerhet. Ändå är det inte alls ovanligt att kvinnors rättigheter förblir bisatser i den utrikespolitiska debatten. Snabbt skyndar politikerna tillbaka till de könlösa utrikespolitiska frågor som i större utsträckning betraktas som allmängiltiga.
Därför var det klart upplyftande att vänsterns Hans Linde ägnade i princip hela sitt inledningsanförande åt ett feministiskt brandtal. Han efterlyste en feministisk utrikespolitik som sätter kampen för jämställdhet högst på den utrikespolitiska dagordningen. Detta efter att ha granskat de fem utrikespolitiska deklarationer Carl Bildt hittills levererat som utrikesminister, inklusive årets:
”Det har varit fem deklarationer av män och om män – skolboksexempel på en utrikespolitik som formats utifrån mäns verklighet, där män varit norm och där kvinnor ständigt varit undantag. Kvinnors verklighet har i bästa fall i samtliga dessa fem deklarationer beskrivits i just pliktskyldiga bisatser. Carl Bildt har i sina fem utrikespolitiska deklarationer lyft upp frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter en gång, trots att vi vet att tusen kvinnor dör varje dag i samband med en graviditet.”
Att inte bara nämna kvinnors rättigheter utan göra dem till huvudsak var ett grepp som överraskade. Utrikesministerns något kryptiska svar var att han nästan höll med om nästan allt Hans Linde sagt och kallade det unikt. Troligen hade ingen väntat sig något mer uttömmande, men det gör förstås Feministiskt perspektiv.
Tänk om Carl Bildt faktiskt skulle bryta tystnaden och prata aborter och mödradödlighet under kristallkronorna i Bryssel, vilket Hans Linde betvivlade. Det handlar inte precis om några nyheter, men kan ändå vara värt att repetera lite fakta. Varje år dör fler människor i samband med graviditeter än i aids, malaria och tuberkulos tillsammans. FN har som millenniemål att mödradödligheten ska ha minskat med tre fjärdedelar och att alla havande i världen ska ha tillgång till mödravård år 2015. Av samtliga millenniemål är det minskningen av mödradödligheten som gjort minst framsteg. Ändå skulle det i princip vara självfinansierande att utrota mödradödligheten helt. White Ribbon Alliance brukar lyfta fram att produktionsbortfallet för de tusen kvinnor som dör varje dag i samband med graviditet uppgår till 15 miljarder dollar. Och att insatser för reproduktiv hälsa för alla skulle kosta 17 miljarder dollar, vilket motsvarar världens militära utgifter under en enda vecka.
Redan 1997 påpekade den egyptiske professorn och initiativtagaren till kampanjen Safe Motherhood Mahmoud Fathalla att kvinnor inte dör av sjukdomar vi inte kan behandla, utan för att samhällen fortfarande inte tagit beslutet att deras liv är värda att rädda.
De nödvändiga besluten kommer inte heller framöver att fattas om kvinnors rättigheter i världen reduceras till en biståndsfråga. Men aldrig tycks den borgerliga alliansens tilltro till biståndspolitiken vara så stor som när det gäller just kvinnor. För långsiktiga resultat krävs i vart fall ett minimum av genuskompetens och engagemang på den nivå där utrikesministrar rör sig. Ett uttalat engagemang som legitimerar och ger tyngd åt det arbete som bedrivs både av kunniga tjänstemän och på biståndsområdet.
Om det engagemanget finns är svårt att säga. Organisationer och enskilda som arbetar med att stärka kvinnors rättigheter i världen har länge kritiserat Sveriges utrikesminister för bristande insatser på området, trots högtidliga deklarationer och handlingsplaner, men fått besked att utrikesministern inte kommenterar ”den typen av frågor”.
Kanske har isen brutits nu, när Carl Bildt nästan håller om nästan allt Hans Linde säger i sitt feministiska brandtal. En kommentar som han faktiskt också utvecklade såhär: ”Arabvärlden kan aldrig utvecklas utan att kvinnorna får nya möjligheter. Kan vi medverka till detta gör vi en stor utvecklingsinsats. Detsamma gäller Afghanistan. Där åker jag runt och försöker titta på de kvinnor som vi kan lyfta fram med våra olika insatser. Kvinnornas deltagande i nationers utveckling är en avgörande förutsättning för att dessa nationer ska utvecklas. Kan vi över partigränser göra en insats i denna del har vi faktiskt gjort något stort.”
Ja, kan vi det? Det framkom tyvärr inte i debatten. Därför har Feministiskt Perspektiv bett Bildts pressekreterare både om en kommentar till uttalandet i debatten och att få göra en längre intervju med utrikesministern på temat kvinnors rättigheter.
Så snart som möjligt. Väntar på svar.
