Sambandet mellan nazism och kvinnoorganisationer verkar vara en enkel fråga. Nationalsocialismen förknippas i den gängse uppfattningen med frihetsberövande, rasism, folkmord och reaktionär och antimodernistisk politik. Den har ingenting att göra med feminismens progressiva budskap och målsättningar. Detta är dock inte hela historien.
Den konservativa kvinnorörelsen hade en framträdande roll under nationalsocialismen på 1930-talet. Detta föranledde en uppmärksammad debatt i Tyskland under några år under 1980-talet. Striden gällde hur kvinnorörelsens roll ska förstås och vad denna förståelse kan innebära.
Faktum är det att det tyska Nationalsocialistiska arbetarpartiet hade massivt stöd bland den kvinnliga befolkningen. Den största kvinnoorganisationen BDF (Bund Deutsche Frauenvereine) anslöt sig till nationalsocialismen och flera av dess ledare blev inflytelserika statskvinnor.
Lebensraum
Begreppet Lebensraum (livsutrymme) tolkades av dessa organiserade kvinnorörelser som en bekräftelse på deras jämställdhet inom ramen för det ariska idealet. Hushållet var en del av livsutrymmet som den ariska rasen behövde för att hävda sin storhet. Nazistpartiet företrädde inte heller en regelrätt konservativ hållning i en rad avgörande frågor. Detta gällde exempelvis en så viktig institution som äktenskapet där nazisterna till och med uppmuntrade utomäktenskapliga relationer som skulle öka antalet ariska barn. Det samma gällde abort.
I kontrast till den karikatyr som ofta målas upp, verkade inte nationalsocialismen som en galen diktatur. Den kunde tala med en len och snusförnuftig röst som värnade om trygghet och samhällsordning. Målet var lyckliga arier som inte skulle behöva uppleva trakasserier från kommunister, judar och andra avvikande existenser. Upplevelsen kunde ha varit subjektiv utan grund i verkligheten men nazisterna ansåg den vara lika viktig att ta i beaktande. Om man eliminerade folk, så var det inte för att man var ond eller för att man inte trodde på jämställdhet, utan för att man i första hand ville hjälpa människor. Det gällde att ta hand om offren på det bästa möjliga sättet. Noll tolerans gällde alla kärlekshistorier som skulle avvika från det biologiskt bestämda rasidealet.
Romantiskt arv från Weimar-tiden
Nazismen ärvde denna finkänslighet från en urartad romantik under Weimarrepubliken. Nationalsocialismen handlade inte heller om det konservativa ämbetsmannastyret utan snarare om en tekniskt avancerad administrering av samhället med siktet inställt på livet som det absoluta värdet. Det var en ny sorts byråkrati. Man skulle kunna kalla det ett biokrati, eller som Michel Foucault, menade, ett biopolitiskt styre.
Debatten på 80-talet gällde de frågor som kvinnorörelsens roll hade under nationalsocialister. Skapade den konservativa kvinnorörelsen BDF, genom sitt aktiva deltagande i den nationalsocialistiska staten, större jämställdhet även om den rörelsen samtidigt uppfattade kvinnorna vara offer för en judisk-kommunistisk sammansvärjning? Ska de i så fall betraktas som en del i den feministiska historien? Några historiker, exempelvis Claudia Koonz menade att detta kanske inte var en helt fel uppfattning (hon kallade några av dessa kvinnor hjältinnor), medan andra ansåg att procenttalet på kvinnliga SS-officerare (40%) eller universitetsadministratörer inte kan avgöra frågan eftersom det väsentliga var nationalsocialismens politik.
Den företrädde patriarkala värderingar och var ansvarig för folkmord, oavsett könet på de politiker eller administratörer som företrädde de värderingarna. Debatten stod alltså mellan ett kritiskt genusperspektiv som ifrågasatte varje fixering vid det biologiska könsbegreppet och en konservativ feminism som stod fast vid ontologiska skillnader mellan män och kvinnor och som kunde konstatera något positivt för feminismens dagordning i 30-talets Tyskland.
Ny aktualitet
Nästan hundra år efter den tyska erfarenheten så står vi inför en situation där relationen mellan staten och feminismen och striden mellan konservativ feminism och dess kritiker är återigen aktuell. Den konservativa feminismen vilar på två påståenden:
1. Kvinnor är per definition offer. 2. Skillnadens politik är per definition antipatriarkalisk. Utifrån dessa två påståenden kan man för det första tolka alla handlingar, oavsett deras politiska eller historiska innebörd, som skapar större offentligt utrymme för kvinnor som en del av kampen mot patriarkala förhållanden. För det andra ger dessa påståenden en enkel mall för att tolka världen. Kvinnornas och männens upplevelser rättas efter den mallen, minnen av personliga kärleksrelationer omtolkas och en rationell föreställningsvärld inrättas. Den föreställningsvärlden reducerar aktiva kvinnor till passiva offer styrda av upplevelser, atomiserade och i princip hjälplösa. Statens biokrater älskar den föreställningen. Statlig feminism är inte längre konservativ i ordets traditionella bemärkelse. Den försvarar inte hemmet och äktenskapet. Den försvarar tryggheten och biologin som grunden för ett harmoniskt samhälle. Det är kanske mer riktigt att tala om en biokratisk feminism.
Kritiserar förstelnad föreställning
Mot den biokratiska feminismen kan man ställa en feminism som har tagit till sig den genusteoretiska kritiken. Man eller kvinna är inte orubbliga väsen i ett tomrum utan olika positioner betingade av historiska och sociala förhållanden. Genusbegreppet är därför och framför allt en kritik, oavsett dess brister, av en förstelnad föreställning om könsroller och kvinnlighetens essens. Den feminismen är egalitär. Den egalitära feminismen baserar sina krav på allmängiltiga principer om jämlikhet. Den tar avstånd från statlig biokrati och ingår i en social kamp om rättsliga principer som riktas mot statens normerande och repressiva politik. Jag tror att åtskillnaden mellan den egalitära feminismen och den biokratiska feminismen är en central fråga idag. Varför?
Svaret är enkelt. Biokratins mjuka repression är framför allt riktad mot begäret, det begär som skapar band mellan människor i det intima. Från biokratins perspektiv är detta sociala band som står utanför dess synhåll ett orosmoment.
Begärets försåtliga väsen
Begäret omvandlas därför till något som statsapparaten kvantifierar och omvandlar till manipulerbara normalkurvor, formar om det till något hanterbart, så att vi kan lätt räcka ut handen, greppa om det som har blivit kvar och avnjuta det i rimliga doser. Det står där i kylskåpet i kvarterets snabbköp: Crème Fraîche utan fett. Det som blir då kvar av begäret är egentligen köpkraften. Den bryr sig inte om jämlikhet och rättvisa utan snarare tvärtom. Man, oavsett biologiskt kön eller ras, gör karriär med köpkraften.
Det märkvärdiga med den karriären, som för övrigt är kapitalismens omskrivning av människohandel, är att den föder fram ett alltmer pockande ressentiment. Det biologiska könet i kombination med myndigheternas statistiska uppfattning om det goda samhället kommer att göra oss ”lyckliga” igen. Den egalitära feminismen kanske kan avgöra om vi kan stå emot den dödsmärkta saligheten.
