Caveat lector. Här följer, inledningsvis, betraktelser om den Myten om mamma-debatt som bedrevs i Dagens Nyheter i januari, från en skribent som varken är helt pro eller kontra någotdera läger.

Hanne Kjöllers inledande ledarkrönika om Maria Svelands Bitterfittan innehåller ett legärt avfärdande av inrotade tankemönster samt grumliga höger- och vänsterkategoriseringar som jag givetvis inte instämmer i. Bitterfittan försvarades i DN Kulturdebatt av bland andra Nina Björk.

Jag håller med Björk när hon pekar på samhälleliga strukturer, men hennes framställning av Svelands roman som epokgörande sprängstoff tyder, paradoxalt nog, på förbiseende av ett överindividuellt sammanhang

.

När Bitterfittan kom ut 2007 var ”mediemammas livspusselmartering” redan en etablerad genre inom svensk litteratur, exemplifierad av Martina Haags Hemma hos Martina och Annika Lantz 9½ månad.

Eftersom Bitterfittan till skillnad från dessa böcker betecknas som skönlitterär är den ologisk som illustration för både Kjöllers och Björks tesbygge. Med detta summerat ska artikeln fortsättningsvis dryfta samhällsfenomenet mediemammor.

00-talet var en period av kraftigt förhöjda födelsetal samt ökad köpkraft. Genomsnittsåldern för förstföderskor i innerstan steg till 36 år. Fram växte en ny konsumentkategori av småbarnsföräldrar med påtagligt stabil ekonomi och sedan länge fastslagna köpmönster. Väl inplanerade graviditeter kunde nu innebära flera års hemmavarande med en skaplig föräldrapenning.

I tidningar som Föräldrar och barn och Mama lanserades moderskap som ett glamouröst livsstilsprojekt, tarvande exklusiva yttre attribut. I samma veva började ett flertal kvinnliga skribenter ur Generation X kapitalisera på missnöje över sina mammabestyr.

I dystopiska krönikor och dagboksromaner framhölls att Martina Haag vid 40 år var fullkomligt slutkörd av allt letande efter vantar och dagislappar och att Linda Skugge på grund av sina kräkiga snorungar inte kunnat sitta ned på åratal medan herrarna Haag och Skugge inte har tagit något domestiskt eller faderligt ansvar.

Lamenterande i denna stil framfördes uteslutande av mödrarna med störst tillgångar i fråga om finanser, bildning och social status. Somliga kan argumentera att eländesbeskrivningarna tjänar det feministiska syftet att brisera myter om tillvaron som mor.

Min invändning blir, vilka myter? Visst finns arketyperna den hulda modern, den onda modern och den självuppoffrande modern, men den belåtna modern har, mig veterligen, aldrig ingått i västerländsk mytbildning.

En välvillig uppfattning är att litaniornas syfte är att få till stånd samhälleliga förändringar och därigenom jämställdhet för småbarnsföräldrar. Vad skulle det i så fall vara för konkreta förändringar? I Sverige har vi tillgång till preventivmedel, 80 procents föräldraförsäkring 480 dagars föräldraledighet och lagstadgad rätt att gå ned i arbetstid tills det att barnet har fyllt åtta.

Tack, jag vet att fäder tar ut på tok för lite föräldraledighet, så läsarna behöver inte informera mig därom. Fast just mediemammornas makar betecknar sig vanligtvis som feminister precis som sina fruar. Likväl reducerades deras tidigare jämställda äktenskap till 50-talsnivå vid första barnets ankomst.

Är det bara jag som inte förstår hur en genusmedveten kvinna 2006 kunde ta för givet att hennes make aldrig skulle hämta barnen på dagis eller boka tvättstuga trots att han, precis som hon, frilansarbetade? (Referens till Martina Haags krönikor i Mama.)

Bitterhet är inte synonymt med ilska. Ilska riktas mot något som bör bekämpas och i bästa fall motiverar den kamp därför. Bitterhet riktas mot status quo och tar sig uttryck i uppgivna spydigheter

.

Utöver livsfarliga medicinskt omotiverade kejsarsnitt åt alla som så begärde efterlyste inte bittermödrarna några konkreta åtgärder, såsom schemaläggning av hushållssysslor eller individualiserad föräldraförsäkring.

När de fastslog redan känd problematik var primärmålet igenkänningspoäng. Västerlänningar födda 1968-80 präglas av en distanserad individualism som förmodligen omöjliggjorde slutsatser av mer kollektiv karaktär

.

Frigjorda från tidigare generationers linjära tidsuppfattning och gemensamma sanningar betraktar de sig som ålders- och klasslösa fria radikaler. Identiteter formas och definieras av helt privata framgångsprojekt.

Mediemammafenomenet nådde sin kulmen 2009 i det ampra bloggbråket mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow. Provocerad av von Sydows fräckhet att vara stressad trots sin brist på avkomma, bredde Skugge ut sig i diatriber om pinan i att klara av livspusslet som höginkomstbringande radhusbloggerska med hela tre snorungar. ”Kan inte alla unga brudar bara skaffa barn och börja leva ett liv som finns på riktigt?” löd veklagan. Också ett fortplantningsmotiv.

Sedan decennieskiftet har livsstilen mediemamma inte varit synlig. Kanske i någon mån för att de omklagade barnen numera är läskunniga. Kanske har Generation X nu, runt 40-strecket, faktiskt mognat.