Till mamma på mors dag av Doris Dahlin handlar om två döttrars uppgörelser med sina mödrar. Det hade kunnat vara en viktig bok, eftersom den sätter två kvinnoliv och kvinnornas relationer till sina mammor i fokus. Det manliga psyket har utforskats in i minsta detalj, men utforskandet av det kvinnliga psyket, beskrivet av kvinnor och inte män, har lite att ta igen.

Boken handlar om Reseda och Elisabeth. Resedas mamma har dött, och boken följer hennes process med att hantera detta. Elisabeths mamma har blivit dement och uppträder som ett barn igen. De två kvinnornas historier knyts ihop med ett gemensamt förflutet och historien växlar mellan nutid och tillbakablickar genom kvinnornas minnesbilder.

Det skulle även ha kunnat vara en viktig bok om klass. Resedas mamma var städerska men själv har hon blivit ekonomichef och gift sig med en läkare. Elisabeth kom ursprungligen från en välbärgad familj, men växte upp under enklare villkor. Hon har nu blivit psykolog och har även hon fått det bra ställt (igen).

Men tyvärr är det inte en viktig bok. Vare sig om kvinnors psyke eller om klass. Historien är varken välskriven eller väl berättad. De två kvinnornas inre liv känns inte trovärdiga. Det blir styltigt och banaliteter som inte tillför historien någonting letar sig in överallt i texten.

Inte heller finns någon slags emancipatorisk potential. Båda kvinnorna är fast i sina skuldkänslor och sin bitterhet. Skuldkänslor som aldrig kan dövas, bitterhet som aldrig kan läka. Ett klassförakt och ett klasskomplex som bara är förlamande och hämmande.

Istället för att på riktigt bli en uppgörelse med mamma-dotter relationen, som kan vara nog så knepig och är värd alla böcker som kan skrivas om den, fastnar boken i bitterheten. Det dåliga samvetet är för den ena huvudpersonen, Reseda, förlamande. Det präglar också hennes liv.

Allt snällt hon själv eller andra gjort har varit på grund av dåligt samvete, i hennes uppfattning. Den andra, Elisabeth, förnekar istället skuldkänslorna och bitterheten, fast de konstant väller upp inom henne.

Både Reseda och Elisabeth är kontrollerade och tycker att yta är viktigt, båda känner sig begränsade av det och båda skyller de sin mamma för det. Istället för att sörja mammans begränsande roll och bryta sig fria beskyller de henne för det.

Båda har också en pappa som lämnade mamman, och de beskyller henne även för det. Istället för att känna empati med mamman som då lämnats i sticket med barn, och i båda fallen ett för tungt ekonomiskt ansvar. Istället för att göra en klassanalys och försöka sig på att förstå att även yttre orsaker har konsekvenser, så skylls allt på mamman.

Det finns massvis med kvinnor och män som är bittra på sina mammor. Människor som aldrig kan få den distans som krävs till en ”dålig” mamma för att få en bra relation till denna. Människor som aldrig kan komma över att en mamma måste vara ”bra”. Det är ett intressant ämne som borde få mer plats i litteraturen. Ett ämne som förtjänar att behandlas ingående.

Men det är också ett ämne som bör behandlas varsamt och uppmärksamt. Bitterhet kan, och bör i många fall, läkas och ersättas med förståelse. Den här boken hjälper dessvärre inte till med det.