Marilou är 20 år. Hon knaprar värktabletter för att försöka lindra sin ständiga tandvärk. Att hon skulle kunna gå till tandläkaren har hon inte ens funderat på. Istället väntar hon på att alla tänderna ska bli så dåliga att hon kan lägga in sig på sjukhuset och få rubbet utdraget.

”Det gör alla nuförtiden”, förklarar hon lakoniskt. Hennes pojkvän har redan gjort det.
Marilou är en av alla dem man möter i Florence Aubenas upprörande och varmhjärtade reportagebok Kajen i Ouistreham, som precis kommit ut på svenska.

Absolut underklass

Det är en skildring av industrisamhällets absoluta underklass, de lågutbildade kvinnornas. Att det är en grupp som sällan gör sin röst hörd är inte konstigt. Hur skulle de våga, när de är helt utlämnade åt arbetsgivarens godtycke?

Hur skulle de orka, när de sover fyra timmar per natt, mellan sista kvällspasset och första morgonstädningen? Och varifrån skulle de få verktygen, när de upplever att de lever i en parallellvärld till resten av samhället?

Irakgisslan

Det var mitt i värsta finanskrisen som Parisjournalisten Florence Aubenas bestämde sig för att ge sig ut bland dem som verkligen påverkades av krisen. Destinationen blev staden Caen i norra Frankrike, där hon installerade sig i ett litet hyresrum.

Florence Aubenas är en av Frankrikes mest välkända reportrar och blev rikskändis 2005 när hon i drygt fem månader hölls som gisslan i Irak, efter att ha kidnappats i samband med en reportageresa.

Ändå var det inte mer än två personer som kom på hennes verkliga identitet under de sex månader som hon under sitt eget namn men med glasögon och något förändrad hårfärg utgav sig för att vara arbetssökande utan arbetslivserfarenhet. Vilket också säger något om vilka medierna egentligen når ut till.

Slitsam vardag

Hennes skildring beskriver ett hänsynslöst och brutalt samhälle, där rekryteringsföretagen är kungar och ingen arbetsgivare ger en städerska mer än 20 timmars jobb i veckan. Jobbar tjejerna mer är de inte effektiva, lyder resonemanget. Hur som helst orkar ingen med det uppskruvade arbetstempot på heltid.

För det är bara städning som återstår, om du är kvinna och saknar utbildning. Enstaka städtimmar utspridda över en hel region, där det tar mer tid på att ta sig till jobbet är på att jobba. Med ständigt skiftande arbetstider och ständigt svajande inkomster och sällan betalt för hela jobbet.

Solidaritet

Florence Aubenas får snart lära sig att det absolut värsta uppdraget i branschen är städningen på Englandsfärjan i Ouistreham – ett intensivt städpass i trånga korridorer och bland nerspydda hytter. Det jobbet tar hon naturligtvis, sedan hon lyckats få låna en gammal bil för att kunna ta sig ner till kajen sent på kvällen.

Hennes skildring från insidan är bitvis väldigt beklämmande läsning, inte minst på grund av tröstlösheten som brer ut sig över sidorna. Här tycks man vara född in i ekorrhjulet, utan en tanke på att en dag kunna ta sig ur det.

Samhället då, finns det ingen hjälp att hämta där? Att de obligatoriska söka-jobb-kurserna och jobbmässorna mest ger sken av en möjlig väg ut har de flesta räknat ut för länge sedan.

Samtidigt blir jag varm om hjärtat av solidariteten olyckssystrarna emellan. Florence Aubenas skildring är dessutom rak och rapp, skriven med samma flyt som en effektiv deckare.
En viktig bok att sträckläsa.