Herrarnas VM i rugby slutade för två veckor sedan, med Nya Zeeland som segrare. Efter det smakar Spanines La Liga inte längre lika gott, engelska Premier League ger mig inte samma glädje och Champions League känns blasé. Det är samma känsla som efter att världsmästerskapet i fotboll för damer ägt rum.

Vad är det som hänt? Jo, jag har vant mig vid en sport där spelet får störst plats. Där de som ramlat och ligger ned på marken faktiskt hade gjort sig illa. Där straffar är förtjänta. Där spelarna kämpar in i det sista. Jag har fått en ny sorts normalitet i min syn på vad en match med en boll kan vara.

Det är omöjligt att titta på en fotbollsmatch utan att tänka “Men res dig upp!”, oavsett vem jag hejar på. Så länge du inte blöder och så länge ingen kroppsdel har omplacerats finns det ingenting att klaga på. Det har rugbyn visat.

Nej, jag försöker inte romantisera blod, det är en liknelse. Vi har i den professionella herrfotbollen vant oss vid att inte kunna lita på det vi ser. Vi i publiken ropar inte “Stackars vad han gjorde sig illa!” – vi ropar istället “Visa reprisen!” så att vi kan bedöma vad det var som hände. Fiskade han efter frispark eller är vår favoritforward skadad på riktigt?Detta har vi vant oss vid, och vi skäms ofta för det.

Kan lita på spelarna

Rugby-VM i Nya Zeeland, har varit allt en kan önska sig. Stort tack till TV10 som har sänt evenemanget på den otjänstfulla tiden: mästerskapet gick på andra sidan jordklotet, så mina helgförmiddagar har ägnats åt rugby.

Utöver arrangemanget har jag lärt mig att älska en sport som jag tidigare nästan inte visste något om. Det är många intressanta regler och ett märkligt poängsystem att lära sig, men rugbyn har något som herrfotbollen har förlorat.

Jag litar på rugbyspelarna. Så enkelt är det. Och jag litar inte på de professionella herrfotbollspelarna. Det är en tråkig insikt att komma till, om en idrott som jag älskar så högt. Rugby och fotboll i den form som vi kan se idag kommer från samma frö, de två idrotterna utkristalliserades på brittiska internatskolor under 1800-talet. Och någonstans på vägen har kulturen kring de två idrotterna kommit att separeras helt.

Självkritik från lagkaptenerna

Jag kan inte nog hylla rubgy. Alla sporter har sina nackdelar och mörkare sidor – inom baseball dopar spelarna sig, och fälttävlan är en av världens dödligaste sporter – men utöver skadorna har jag inte hittat problemen med rubgy än. Snarare en rad fördelar.

Pausvilan är bara fem minuter lång, så spelarna springer ut till dem. Ingen tid för mellansnack från någons sida, inget lufsande med sänkt huvud.

Efter matcherna är det välorkestrerat. Förlorarnas lagkapten pratar med en tv-reporter, och sändningen går ut över arenan. Han ägnar sig lite åt självkritik, och lite åt att hylla motståndarlaget och att tacka för en bra turnering.

Sedan gör det vinnande lagets lagkapten samma sak. De står där, genomblöta av svett, med gräs och blödande sår i ansiktet, och talar väl om sina motståndare. Vanligaste sättet att hylla sitt eget lag? “Vi hade störst hjärta idag.”

Endast lagkaptenerna får prata med domaren

Det är svårt att ändra på en kultur kring en världsidrott, men det är enkelt att omfamna några av rubgyns regler, på några regler som bevisligen fungerar bra för sporten. Till exempel: Det är bara lagkaptenerna som får prata med domaren. Ja, ni såg rätt. Det är bara lagkaptenerna som får prata med domaren – och regeln följs med bravur. Mycket skrik och bråk undviks, och samtalstonen på planen är så trevlig att jag baxnar.

När exempelvis Frankrike spelar mot engelskspråkiga lag talar domaren både franska och engelska, och simultantolkar sig själv till det andra laget. Domarantalet är högt, och som i hockey har de en egen videodomare att konsultera vid behov; mycket missnöje undviks genom att domaren får tid på sig att fatta rätt beslut: var bollen inne eller inte?

Jag anklagar inte enskilda spelare för en hel idrotts kultur; både spelare och publik inom den professionella herrfotbollen har vant sig vid filmningar, skrik på domaren, osäkerhet kring om det var straff eller inte och så vidare. Däremot anklagar jag förbunden för att inte våga sig på förändringar. Förändringar som skulle få fotbollen att bli den idrott vi önskar. Det är dags nu FIFA, res er upp!