Krigsrubriker mest varje dag och julafton för ekonomiska kommentatorer och rådgivare. Vad ska man göra nu när börsen sjunker som en sten – nej men hoppsan, nu gick den upp fem procent, jaså det var i morse, nej den slutade på minus 2,7 procent. Och så vidare och så vidare.

Pensionsmyndighetens chef tycker inte att folket ska oroa sig för sina pensioner: det är ett långsiktigt sparande och börsen går upp och ner och allt är till det bästa i den bästa av världar.

Om man betänker hur mycket utrymme börsen får i medierna även under mer normala perioder är det häpnadsväckande att dess roll så sällan utsätts för en seriös granskning. Varje vardag har DN fyra helsidor med gårdagens börskurser, som alla intresserade redan tagit del av i realtid. Antalet aktieanalytiker och finansiella rådgivare har ökat enormt. Större delen av svenska folket har tvångsanslutits till aktiemarknaden via premiepensionssystemet, och det har föreslagits att ämnet ”aktiekunskap” borde införas i läroplanen.

Men varför är detta viktigt? Vilken funktion har aktiemarknaden?

En vida spridd vanföreställning är att den som köper aktier ”investerar i näringslivet”, vilket ses som en Gudi behaglig gärning. Så var det från början, men i dag gäller det bara när nya företag introduceras på börsen eller när ett äldre företag ger ut en nyemission. I alla andra fall går pengarna till den som säljer. Om jag säljer mina aktier i Atlas Copco är det jag som får pengarna, inte Atlas Copco.

Mot den bakgrunden är det obegripligt att så många ekonomer och politiker motiverar höga skatter på bostäder med att man vill avskräcka människor från att satsa pengar på sin bostad i stället för att köpa aktier. Enligt det sättet att resonera bor den idealiske medborgaren i tält med sin aktieportfölj som huvudkudde.

Det är också svårt att förstå att företagen gjort sig så beroende av börsens svängningar och av de så kallade analytikernas värderingar. Bortsett från att dessa analytiker så ofta har fel borde det inte spela någon roll för ett företag som inte behöver ta in nya pengar om dess aktier värderas till 100 eller 500 kronor. Företagsledningen kan påverkas av aktieägarnas reaktioner, men knappast företaget. Ändå kan den starka mediala fokuseringen på aktiekurserna försvåra långsiktiga satsningar som inte ger omedelbara vinster.

Men, kan man invända, börserna speglar bara vad som händer i den reala ekonomin. Skuldkrisen i euroländerna och USA och den politiska krisen i USA är verkliga hot mot världsekonomin. De besparingar som krävs kommer att leda till minskad efterfrågan och lägre tillväxt och därmed lägre vinster för företagen. Mot den bakgrunden är det logiskt att börserna går ner.

Jo. Men är det logiskt att börskurserna hoppar upp och ner som en jojo? Och är det verkligen intressant att följa och försöka analysera dessa godtyckliga hopp? Det viktiga och intressanta är knappast börsens reaktioner utan vad som händer i verkligheten. Däremot kan en kraftig börsnedgång naturligtvis förstärka nedgången i den reala ekonomin, men då huvudsakligen av psykologiska skäl.

Jag har själv haft aktier mycket länge och sett börsen gå upp och ner, precis som pensionsmyndighetens chef påpekar. Men att en placering är långsiktig innebär inte att svängningarna automatiskt jämnar ut sig och att slutresultatet blir positivt. Tvärtemot vad hon påstår kan pensionsspararna ha goda skäl att oroa sig. Efter den svarta fredagen 1929 dröjde det till 1954 innan börsen återhämtade sig, alltså tjugofem år. Minskar värdet med femtio procent krävs en uppgång på hundra procent för att nå den tidigare nivån. Om någon blir en vinnare eller förlorare beror i hög grad på när han eller hon köper respektive säljer. Det här är ett spel som det kan vara roligt och ibland lönsamt att delta i, men det bör rimligtvis vara ett frivilligt val.

Mot den bakgrunden var det cyniskt att införa premiepensionssystemet och försöka inbilla svenska folket att det är möjligt att göra väl underbyggda val mellan många hundra fonder. Dick Forslund har i sin roliga doktorsavhandling Hit med pengarna! (Carlssons 2008) räknat ut att antalet valmöjligheter hösten 2005 uppgick till över fem triljoner. (Det är ett tal med 19 siffror.) Då fanns det 705 fonder i systemet. Sen dess har antalet minskat, men tanken att Svensson skulle sätta sig ner och studera alla dessa alternativ och deras tänkbara framtidsutsikter är barock. Ändå har budskapet hela tiden varit att det är vad alla borde göra, och de som vägrat välja har hånats för sin passivitet. Och väljer du fel är det ditt eget ansvar. Så här formulerades PPM budskapet:

”Din premiepension placeras i fonder, och du bestämmer själv vilka fonder. Det är viktigt att du förstår att det här är ditt eget ansvar. Du kan inte skylla på någon annan, om du tycker att pengarna har placerats fel.”

Men något råd på vägen kan väl ändå premiepensionsmyndigheten ge? Jodå. Här kommer det:

”Det kan därför vara klokt att försöka placera pengarna så att du får bra värdeutveckling och därmed mer pengar att leva på när du blir pensionär.”

Tack för tipset!