Bortglömda möjliga klassiker – vad är det för pjäser?

– Vi har givit ut en liten serie med dramer av kvinnor som blivit bortskuffade ur teaterhistorien. Som var stora på sin tid men sedan glömts bort. Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell var samtida med Strindberg och Ibsen och spelades lika mycket som de. Men sedan försvann de ur vår kanon och deras pjäser har i stort sett varit omöjliga att få tag på.

– Så nu när de finns i tryck öppnar det för en möjlighet att sätta upp dem. De borde ha funnits parallellt med de övriga, teaterhistorien hade sett annorulunda ut om de hade funnits med. De är ju lika allmängiltiga som pjäserna skrivna av män, men har ett annat perspektiv. Under slutet av 1800-talet var kvinnofrågan stor och då gick kvinnornas pjäser i dialog med männens. Kvinnofrågan diskuterades på alla plan, konstnärligt och politiskt och det ställdes en massa frågor om vad en kvinna var och fick vara.

Hur kunde de glömmas bort?

– Det är flera olika mekanismer. Jag kanske kan peka på några. Dels har det framförallt varit män som skrivit och värderat historien. Att kvinnorna hoppades över var nog ofta inget medvetet val, snarare så att de som skrev kände igen sig mer i männens verklighetsbeskrivningar och gynnade dem. Men när Leffler och Agrell var stora var det många män som tyckte att kvinnor tog för stor plats i offentligheten. Så det är en maktfråga. Ett argument var att det ansågs inte vara bra för kvinnor, de passade bäst i hemmet, i den privata sfären. Så visst fanns det ett medvetet motstånd också.

Vad händer under dramadagarna?

– Det kommer det att finnas pjäser för utlåning från och med måndag. Och på måndag kväll kommer jag prata med Anne Petrén, som arbetade med Stockholms stadsteaters projekt Modärna kvinnor och spelade några av pjäserna. Vi ska dels läsa och ge lite smakprov och dessutom berätta hur det var att hitta de här pjäserna efter att ha jobbat ett helt yrkesliv utan att veta att de fanns. På onsdag kväll kommer Jenny Andreasson som var konstnärlig ledare för Riksteaterns Spets-projekt som satte upp ännu fler av de här pjäserna. Då ska vi prata om hur det var att jobba med dem.

Vad hoppas ni uppnå?

– Dels har vi ett folkbildningssyfte, vi vill att fler ska få ta del av de här dramerna. Det kanske inte verkar så kul att läsa pjäser men vi vill ge en chans att upptäcka nya författarskap. Och en del av dem är inte så dumma att läsa. Men vi vill också öppna det här skåpet för dem som jobbar med teater så att de ska komma på att de här pjäserna också finns. De dök upp i samband med projekten, Spets och Modärna kvinnor, och vi vill inte att de ska falla i glömska igen.

– Dessutom är det rent politiskt viktigt att publicera pjäserna igen för att folk ska få veta att de här kvinnorna har funnits. Hela vår historia är ensidigt berättad och är så dominerad av män att det är lätt att tro att det inte har funnits några kvinnor som gjort någonting. Jag tror att det går att ändra historien. Det här är ett sätt att insistera på att historien inte bara är en. Det går att plocka fram andra versioner.