I dag har det gått en vecka sedan terrordåden i Norge. En på många sätt omtumlande vecka där ständigt nya informationer ställt många av våra mest aktuella fördomar och problem på sin spets. För många kom förövarens nationalitet som en chock. Spekulationerna om islamistiska terrornätverk hann gå minst ett varv runt jorden innan Anders Behring Breiviks identitet blev känd.

En del av oss nåddes av beskedet via Facebook eller sms under fredagsnatten. Etablerade medier hann inte med att smälta ner sina förutsägelser lika snabbt som de sociala mediernas kvarnar malde. Nej, det var inte ett islamistiskt terrornätverk bakom det största terrordådet i Norden sedan andra världskriget. Det var en radikalkonservativ, högerextrem, kristen vit man. I en västerländsk kontext är det lika med en ensam galning. De som bevakar mäns våld mot kvinnor känner igen distinktionen – att kalla någon en ensam galning blir ett sätt att frånhäva sig ansvar och slippa rucka på den invanda bilden av vi-och-dom. Han är varken vi eller dom – han är en ensam galning.

Vi-och-dom har hängt i länge nu. I veckan skrev författaren och journalisten Ola Larsmo om situationen i Sverige och Europa i början av 90-talet. En tid som också tecknats i Gellert Tamas antirasistiska roman Lasermannen: Rasistiskt och nazistiskt gatuvåld mot enskilda, men också Ny Demokrati, hets mot folkgrupp och normalisering av just begreppet vi-och-dom. Ola Larsmo beskriver Sverige som sjukt under den här tiden. Frågan är om Sverige, eller Europa, någonsin hunnit återhämta sig?

Visst tvingade den folkliga resning som uppstod i kölvattnet efter Lasermannens dåd tillbaka de öppet nazistiska utövarna i skuggorna, men det nazistiska våldet brutaliserades och fortsatte långt in på 1990-talet. Till exempel ägde morden i Malexander, attentatet mot det så kallade Nackaparet och mordet på syndikalisten Björn Söderberg alla rum i slutskedet av 90-talet. Då hette det att Sverige toppade statistiken för nazistiskt våld – i världen.

I en inhemsk kontext har de rasistiska grupperna sedan dess vuxit, breddats eller förgrenats. De har tvistat om metoder och tillvägagångssätt och grad av militans, men knappast om sin världsbild. En del har lagt uniformerna åt sidan, putsat skorna och sitter i svensk riksdag – Sverige är härmed del av en seglivad europeisk trend där de parlamentariska populistiska partierna ständigt skördar nya segrar. Senast i Finland. Journalisten och författaren Lisa Bjurwald listar i sin bok Europas skam flera länder där rasismen tagit en allt större plats i samhället: Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna och Schweiz bland andra.

Över tid har muslimer kommit allt mer i blickfånget för den växande europeiska rasismen. Lägg därtill internet och möjligheten att förbli anonym bakom sina hatattacker, och visst ser det annorlunda ut. Däremot är själva det rasistiska sig likt i bemärkelsen att det låter sig fortfarande sammanfattas i ett vi-och-dom. Terroristen Anders Behring Breivik ger i sitt 1500-sidiga dokument väl uttryck för hur det låter på de anonyma, högerextrema diskussionsforumen. Där listas fienderna just som muslimer, kulturmarxister och feminister. De som pekas ut har alla stött på hatet, hoten och fördomarna. Vare sig de har utomeuropeiska rötter, uttalat sig antirastistiskt i offentligheten eller vill bjuda ett praktiskt alternativ till vi-och-dom-tänkandet.

Hatet och hoten mot just feminister, som vuxit i takt med att den intersektionella analysen fördjupats, är i dag en näst intill vardaglig plåga för aktiva feminister. Inte bara utmanar den intersektionella analysen fundamentet i den högextrema världsbilden; den ifrågasätter också dess metoder och framförallt dess praktik. Att stå i den digitala och ideologiska frontlinjen mot extremister som Anders Behring Breivik har därmed kommit att bli ytterligare en kamp för en rörelse i stort sett utan medel. I den anonyma världen på nätet blandas antifeminism och hat mot kvinnor till en massiv sörja. Lägg därtill att många av kvinnorna och feministerna är muslimer, öppna socialister, eller så kallade kulturmarxister.

Offentliga, islamofoba, rasististiska, misogyna och antifeministiska utspel måste i dag ses mot den fonden. De utpekade vet vilka de är och varje pålaga blir en extra börda, en extra osäkerhet. I Anders Behring Breiviks värld blev det hela socialdemokratin och hela samhället.

Efter de norska terrordåden för en vecka sedan har många uttalat sitt stöd för offren och deras anhöriga, för demokratin och det öppna samhället. I dag, fredag, pågår ljusmanifestationer i bland annat Stockholm och på Facebook. Det måste finnas tid för sorg, eftertanke och manifestation. Men därefter är det, precis som Jonas Gardell uttryckte det i TV4:s nyhetsmorgon häromdagen, viktigt att engagemangen övergår i praktik: ”Gå med i ett politiskt parti, gå i Prideparaden eller göm en flykting.”.

Intersektionell praktik låter sig dessutom väl sammanfattas på ett strukturellt samhällsplan: Låt alla få delta i det politiska arbetet, låt alla få plats på arbetsmarknaden, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, så kallad funktionsduglighet, klass eller ålder. Markera inte bara mot rasister, utan också för ett samhälle där alla får plats och, ja – praktisera det!

Därmed stödjer du inte bara offren på Utøya och deras anhöriga, utan också alla de som öppet och aktivt engagerar sig för att ta sig förbi det eviga vi-och-dom-tänkandet. Därmed vägrar du också sälla dig till idén att det pågår ett krig – i vilket allt anses vara tillåtet.