Jag skulle kunna säga att Bridesmaids är den kvinnliga motsvarigheten till ”grabbfilm” men det vore orättvist mot den. Bridesmaids är något så ovanligt som en komedi med kvinnor i inte minde än sex av de största rollerna. En uppfriskande rollbesättning som uppvisar vilka komiska talanger det finns på kvinnosidan, vilket alltför sällan får synas i stora filmer.

Men Bridesmaids vänder sig ingalunda enbart till kvinnor, det här är ingen tjejfilm. Utan en komedi som alla kan och, törs jag säga, bör se. Den är helt enkelt hysteriskt rolig.

Underbara Kristen Wiig, känd från Saturday night live – och senast som den svärande före detta religiösa Ruth Buggs från SciFi-komedin Paul – har skrivit manus och spelar huvudrollen. Och som hon spelar den. Maken till nyanser och brist på respekt för sin egen karaktär har jag sällan skådat.

Wiig spelar Annie, en bagare som just har gått i konkurs med sitt konditori. Hon bor med ett något obehagligt engelskt syskonpar och jobbar på en guldsmedsaffär där hon skrämmer bort kunderna med sin cyniska livssyn (”Ska ni förlova er? Är ni verkligen säkra?”).

Hon har sex då och då med relationsskygge Ted (spelat underhållande slemmig av Jon Hamm) som är dålig i sängen och kör iväg Annie på morgonen. Hennes självkänsla är på botten och när hennes enda fasta punkt, bästa vännen Lillian (Maya Rudolph), ska gifta sig gungar Annies värld.

Hon blir utvald att vara maid of honour, ett stort hedersuppdrag, men blir snart utknuffad från festplaneringen av Lillians nya kompis Helen, som Rose Byrne lyckas spela som en bedårande bitch. Helen är supervacker, rik och perfekt på alla sätt. Hon börjar genast konkurrera med Annie om platsen som bästa vän.

Under lysningsmottagningen byter de båda av varandra vid mikrofonen för att övertyga alla om vem som egentligen känner Lillian bäst. Ett underbart skämskudde-ögonblick som kulminerar i att båda framför i ”That´s what friends are for”, med wailingar och allt.

Bridesmaids är en genuint rolig film där möda har lagts på minsta detalj. Varje biroll är spelad med finess och dialogen full av smart humor i ett brett spektrum. Från det att Annie imiterar en erigerad penis på ett café – inklusive stirrande öga – till hennes kollriga utbrott på ett flygplan när hon har blandat lugnande piller med alkohol.

Är det här roligare för att det är kvinnor som står för komiken? Delvis ja, för det slår där man inte är beredd. Som när Annie råkat ge hela brudföljet matförgiftning när de ska prova ut klänningar på tjusigaste stället i stan.

För vad är roligare än offentlig akut diarré och kräkningar? Jo, släng på lite haute couture, väna damer, liljor och kritvita brudklänningar så drar du humorn några varv till – ju högre kall desto högre fall. Det är chockande och hysteriskt, som att se Carrie & Co. kaskadspy på Vera Wang. För att det helt enkelt inte är något vi förväntar oss.

Det som gör den här filmen så fantastisk är att den hela tiden svajar på gränsen mellan smärta och humor utan att någonsin vara övertydlig. Det är smärtsamma saker som vår hjältinna Annie råkar ut för och det krävs skicklighet för att kunna gräva fram humorn i de svarta stunderna.

Jag hoppas verkligen att vi får se mer av Kristen Wiig och hennes kvinnliga kollegor. Och efter den här filmen så kan jag inte tro annat än att så kommer att bli fallet.