Eve Featherstone är 55 år gammal. Sedan den 20 april är hon arbetslös efter 25 år som jämställdhetsansvarig i Haringey kommun i norra London. Efter minskade anslag från staten var kommunen tvungen att göra sig av med 56 procent av sina anställda, varav majoriteten var kvinnor.

– Jag är helt övertygad om att de här nedskärningarna är ideologiska och att regeringen helt medvetet försöker göra livet svårare för kvinnor. De är kvinnomotståndare helt enkelt, säger Eve Featherstone.

Susan Himmelweit, professor i ekonomi på Open University i London och en av medlemmarna i Women’s Budget Group, håller med Eve Featherstone om att nedskärningarna är starkt ideologiskt färgade.

– Ur regeringens perspektiv är det ett tecken på svaghet om för många människor är beroende av hjälp från staten så då ser de till att människor blir mer beroende av varandra istället, vilket oftast betyder att kvinnor blir mer beroende av män, säger hon.
Susan Himmelweit tror att de pågående nedskärningarna kan leda till att fler kvinnor tvingas gå ner till deltid eller sluta arbeta helt, som en konsekvens av dyrare barnomsorg och indragna bidrag.

– Jag tror inte att vår nuvarande regering ser det som ett problem om fler kvinnor tvingas stanna hemma istället för att arbeta, säger Susan Himmelweit.

Ojämställt och oekonomiskt

När incitamenten blir starkare för kvinnor att stanna hemma påverkar det inte bara jämställdheten negativt utan även statens ekonomi. Det menar Howard Reed som har analyserat regeringens åtstramningspaket ur ett fördelningsperspektiv.

– Att forma ett system som skapar incitament för kvinnor att inte arbeta är rent oekonomiskt. Visst, vi kanske får spendera lite mer på att subventionera barnomsorgen, men produktiviteten skulle ju öka nationellt eftersom vi skulle ha fler människor i arbete, säger Howard Reed.

Regeringen hävdar envist att nedskärningarna är hårda men rättvisa. Howard Reed är övertygad om att det ur ett jämställdhetsperspektiv hade varit betydligt mer rättvist att till exempel höja inkomstskatten.

– Det står ganska klart att det inte har funnits något jämställdhetsperspektiv hos regeringen när de har utformat de här nedskärningarna, då skulle de ha utformats annorlunda, säger Howard Reed.

Växande inkomstgap

Med ett sparkrav på 800 miljarder kronor inom offentlig sektor är koalitionsregeringens nedskärningar de tuffaste sedan andra världskriget. Innan 2015 förväntas en halv miljon jobb ha försvunnit inom offentlig sektor, där drygt 65 procent av alla anställda är kvinnor. Regeringens förhoppning är att det ska skapas nya jobb inom den privata sektorn så snart ekonomin har återhämtat sig.

Risken, enligt bland annat Women’s Budget Group, är att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar när fler kvinnor får arbete inom den privata sektorn där löneskillnaderna i dagsläget större.

– Tänk dig inkomstgapet som en stege, ju längre det är till toppen desto mer nedslående är det varje gång du halkar och måste börja om. Det kan till exempel handla om kvinnor som är borta från arbetet i perioder om de skaffar barn, säger Susan Himmelweit.

Brist på uppmärksamhet

För Eve Featherstone har arbetslösheten gjort att hon har mer tid över till organisationen Women Against the Cuts, en sammanslutning av kvinnor från hela landet som organiserar aktioner i protest mot nedskärningarna.

I mars var de med och anordnade en av Storbritanniens största demonstrationer sedan Irakdemonstrationerna år 2003. Sammanlagt en kvarts miljon människor samlades i centrala London för vad som kallades ”March for Alternatives”, marsch för alternativ. Sedan dess har det varit svårt att få den mediala uppmärksamhet som Eve Featherstone är övertygad om skulle behövas för att kunna göra skillnad.

– Det har varit tillfällen där regeringen har backat och tvingats ändra sig för att allmänheten har protesterat så mycket. Med tillräckligt mycket folkstorm så är förändring möjligt, men det har varit jättesvårt att få medias uppmärksamhet tyvärr, säger Eve Featherstone.